Publicerad 1920   Lämna synpunkter
DOKET doke4t, stundom då- l. dω-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(docet Bildt Linden, Norbeck Kyrkoh. 36 (1851))
Etymologi
[liksom t. doket, eng. docetæ, pl., fr. docètes, pl., mlat. docetæ, pl., af kyrkogr. δοκηταί, pl., bildadt till gr. δόκησις, sken, illusion, af δοκεῖν, synas, hafva sken af (se DOGM)]
kyrkohist. anhängare af doketismen; i sht i pl. Bildt Linden Kyrkoh. 56 (1739). Lénström Dogmh. 6 (1843). Lemke Eusebius Kyrkoh. 216 (1878).
Afl.: DOKETISK, adj. [jfr t. doketisch, eng. docetic] Doketisk uppfattning, villfarelse. G. Dalin (1871). Cornelius Handb. i kyrkoh. 25 (1872). —
DOKETISM, r. Anm. Ngn gg användes den lat. formen på -us. G. Dalin (1871). [jfr t. doketismus, eng. docetism, fr. docétisme] (en särsk. i den äldsta kristna kyrkan förefintlig) åskådning som helt l. delvis förnekar Kristi fulla mänsklighet o. särsk. anser att Kristus blott hade en skenkropp. Sv. lit.-tidn. 1815, sp. 184. Holmquist G. kyrk. hist. 66 (1907).

 

Spalt D 1884 band 7, 1920

Webbansvarig