| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRAPA dra3pa2, äfv. DRÅPA drå3pa2, r. l. f., äfv. n. (Tegnér (WB) 4: 51 (1822) m. fl. ställen, Malmström 6: 190 (1840), Strindberg NSvÖ 1: 34 (1906), Heidenstam NDikt. 144 (1912, 1915)); best. -an, ss. n. -at; pl. -or.
(större) fornnordiskt (fornnorskt, isländskt) skaldekväde som utmärkes af ett (ngn gg två) på bestämda mellanrum återkommande ”stäf” l. omkväde(n) o. hvari en furstes bedrifter förhärligas, en namnkunnig händelse besjunges osv.; äfv. i utvidgad anv. om högtidlig hyllningsdikt l. ärekväde öfverhufvud (i sht om minnessång öfver en hädangången furste l. storman). Gråfälds dråpa (dvs. drapan om Harald Gråfäll). Peringskiöld Hkr. 1: 206 (1697; möjl. ssg). En stenförvandlad drapa. Sturzen-Becker 5: 186 (1861; om Sulitelma). Det förundrade Kåre, att .. ingen qvad en dråpa till den dödes ära. Lönnberg Kåre 17 (1887). En dråpa om Sigurd jarl. Olson Snorre 1: 176 (1919). — jfr: Till Konung Oscar II:s minne. Drapa för stor orkester. Alfvén (1908; titel).
B (knappast br.): DRÅPO-DIKTNING, se A.
Spalt D 2080 band 7, 1922