| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRILL dril4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Sahlstedt (1773) osv.) l. (förr vanligt, numera nästan bl. i Finl.) -er (Nordenflycht QT 1746—47, s. 167, Blanche Bild. 3: 12 (1864: men s. 160: drillar), Ericson Fågelkås. 2: 5 (1907)).
1) mus. melodisk figur bestående af en upprepad, hastig o. jämn växling af en hufvudton med närmast ofvanför liggande ton i den diatoniska skalan o. vanl. afslutad med ett efterslag (se d. o. 4 c). Londée Kellner 18 (1739). CFDahlgren 5: 20 (1832). Flöjten .. gjorde drillar och löpningar. Ödman UngdM 1: 163 (1877, 1881). Folk, som råkar i extas öfver en primadonnas drillar. PT 1911, nr 158 A, s. 3. jfr DUBBEL-, KEDJE-, PRALL-DRILL.
2) om sång af vissa fåglar l. i deras sång ingående (afslutande) parti som mer l. mindre liknar (o. väl från början utgjort förebilden till) en drill i bet. 1. Din tungos drill. Hjortzberg Vitt. 330 (1725; till näktergalen). Lärkan slår i skyn sin drill. Wennerberg 2: 161 (1850, 1882) [jfr t. einen triller schlagen]. Gökens slag höras, blådufvornas kutter, bofinkens friska drill. PT 1909, nr 58 A, s. 3.
3) i utvidgad o. bildl. anv. af 1 o. 2; stundom (numera knappast br.) ungefär: dallring, tremulering. Genom den tunga släggans fallande på boren, verkar han, under en slags drill eller dallring, långt mera på Berget, än genom et häftigt slag. VetAH 1769, s. 301. Knäppningarna (som släta snoken låter höra) följa ibland många efter hvarandra till en lång drill. Nilsson Fauna 3: 53 (1842). Jag hörde någon i skogen skratta / en riktigt flickaktigt lustig drill. Fröding Guit. 61 (1891).
Spalt D 2172 band 7, 1922