Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRÖLA drø3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Meurman (1846), Lundell (1893)); jfr DRÖL (se under afledn.).
Etymologi
[sv. dial. dröla; jfr nor. dial. drøla, nt. drölen, äfvensom nor. dial. draula samt DRULA]
(i sht i Finl.; hvard.) vara lat, (gå och) söla (med ngt). Gå och dröla. Hahnsson (1888). Dröla med en sak. Dens. Grotenfelt JordbrMet. 139 (1899).
Afledn. (i sht i Finl.; hvard.): DRÖL, i bet. 1 n., i bet. 2 m.||ig.
1) dröjsmål, ”söl”. Hahnsson (1888).
2) ”sölkorf”, drönare. Hahnsson (1888). —
DRÖLIG, adj. senfärdig, trög. Ett par dröliga pojkar, som gapade på elden, utan att .. röra sig ur fläcken. Topelius Vint. I. 1: 267 (1859, 1880).

 

Spalt D 2282 band 7, 1922

Webbansvarig