Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRÖNA drø3na2, v.1 -ade ((†) pres. ind. sg. -er SvOrds. C 7 b (1604), Polyfem I. 18: 2 (1810)). vbalsbst. -ANDE; jfr DRÖN, sbst.2
Etymologi
[sv. dial. drönja, dryna, dröna (i bet. 1), motsv. d. drøne (i bet. 1 o. 2), nor. dial. o. nyisl. drynja (i bet. 1), nt. drönen (i bet. 2), holl. dreunen (i bet. 2), t. dröhnen (i bet. 2); till den stam som föreligger i de under DRÖN, sbst.2, nämnda orden. Bet. 2 beror i sv. liksom i d. på inflytande från nt. o. t.]
1) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) om boskap: råma, böla (sakta l. utdraget). Vxen drager ändogh han dröner. SvOrds. C 7 b (1604); jfr Grubb 661 (1665). Dröna som en tjur. Widegren (1788). Östergren (1918). — oeg. om människa: ”böla”, vråla. Bureus Suml. 62 (c. 1600). (Aktören) Mässar i vanligt tal och dröner när han kommer i affekt. Polyfem I. 18: 2 (1810).
2) (numera föga br.) ljuda högt, skalla, dåna, döna; vanl. opers. Det Dröner liudt. Dahlstierna (SVS) 126 (1697). Alexandriner, I gamla bekanta, hvi drönen I åter? Polyfem I. 24: 4 (1810; föraktl.). Lagerlöf HomOd. 256 (1908).

 

Spalt D 2295 band 7, 1922

Webbansvarig