| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DUKAS, m.
(†)
1) svek, knep, illistighet. Szå fruchter oss nogh, ther finnes en annen ducas vnder, än man än nw retteligen betenckie eller besinne kan. GR 17: 415 (1545).
2) [jfr ä. t. in duckas gehen] i uttr. gå in dukas, gå förlorad, gå under, förgås. När wij dööm, så gåår Krop och Siäl in dwkas. PJGothus Pollio EvLijff R 2 a (1602). När Hesten om faller, och Koon döör i Fähwset, så gåår alt inducas: Men Menniskiones döda Krop skal åter vpstå. Dens. Pollio Fast. 72 (1614).
Spalt D 2349 band 7, 1922