Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DUR dɯ4r, sbst.1, r.; best. -en, äfv. -n
(bygdemålsfärgadt, föga br.) starkt o. enformigt doft ljud, surr. Eljest var detta (dvs. ljudet från spinnrockarna), som hon hörde, inte så mycket likt blåst. Det var mera som den jämna duren från en kvarn. Lagerlöf Liljecr. 26 (1911).
Spalt D 2382 band 7, 1923