| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DURABEL dɯra4bel l. dur-, äfv. dyr- (durábl Dalin), adj. -ble, -bla; -blare.
1) (hvard., mindre br.) varaktig; hållbar, solid. Werket (i tornuret) ähr Durabelt. VDAkt. 1662, nr 33. Ett mausoleum durablare än Pyramiderna i Ægypten. Linné Bref I. 3: 253 (1774). Stockvilla, durabelt byggd (till salu). Hufvudstadsbl. 1911, nr 82, s. 14 (i annons). — (†) Een reputerlig, säker och i framtijden durabell frid. RARP 6: 183 (1657).
2) (†) härdig, uthållig. Then öfverflödiga hetan, som ock i sanning intet hvar och en menniskia är mächtig til at vtstå eller tåla, änskiönt han ännu en så durabel natur ägde. Humbla Landcr. 493 (1740). Gråskäggige lorder, gamla gossar af den där durabla sorten som anses för pojkar vid femtio år. Topelius 24: 325 (1862); jfr 1.
3) (†) värdefull, ”rejäl”; jfr 4. Åstundas at köpa: Et litet .. Skattehemman .. med durabel Skog. DA 1793, nr 212, s. 3.
4) (hvard., föga br.) i fråga om karaktär: stadig, solid, gedigen. Han har blifvit gift med en fin fröken, med ett riktigt durabelt fruntimmer, .. som har gjort folk af honom. Lagerlöf Drottn. 270 (1899).
Spalt D 2384 band 7, 1923