| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DUST dus4t, sbst.2, r. l. m. ((†) n. Visb. 1: 131 (c. 1620)); best. -en; pl. -er32 l. 40 (Törnewall D 4 b (1694) osv.) l. (föga br.) -ar (SvMerc. IV. 3: 224 (1759), SAOL (1900; jämte er)).
1) medeltida, under 1500-talet (delvis ännu under 1600-talet) fortlefvande, ridderlig vapenöfning l. -lek, vid hvilken riddarna till häst (med lans) kämpade mot hvarandra, en mot en; äfv. konkretare, om hvarje särskild sammandrabbning. Rida, förr äfv. ränna (en) dust (förr äfv. dusten) (med ngn), förr äfv. rida i dust med ngn. Och aldrigh sågh jagh kempen den, / Som dosten tordhe medh migh rijda. SvForns. 1: 20. Then rände dust, / bland herrarna, som hade lust. JMessenius (1629) i HB 1: 92. De större (medeltida) festligheternas glans förhöjdes af ridderliga lekar (”tornej”, ”dust” och ”bohord”). IllSvH 1: 486 (1877). Hildebrand Medelt. 2: 492 (1896). — jfr RIDDAR-, TORNEJ-DUST.
2) i allmännare anv.: vapenskifte, kamp, strid; sammandrabbning, sammanstötning; nappatag. Thet wore migh och en stoor lust / At få medh them wåga en dust. NHolgeri Troijenb. E 3 b (1632). I förste dusten miste (fienden) öfver 500 man. Dalin Hist. 2: 773 (1750). Jag (har) .. pröfvat .. mången dust med Sverges rikes fiender. Mellin Nov. 1: 240 (1846, 1865). — jfr KAMP-, KÄMPA-, VAPEN-DUST. — särsk. bildl.: hård l. skarp strid. Ha en dust med ngn. Utkämpa l. utstå l. bestå en hård l. het dust. Det kommer att bli l. stå en hård l. het dust. Våga en dust. Törnewall D 4 b (1694). Den hetaste dust, som regeringen vid denna riksdag (1878) hade att bestå, var i fråga om skjutsskyldigheten. De Geer Minn. 2: 217 (1892). För ögonblicket .. känner (man) sig (ej) stark nog att våga dusten. VL 1907, nr 131 A, s. 2.
3) (†) puff, knuff. Liksom frugtade de (preussiska generalerna) för Svenska Canonen och Bajonetten och vår Soldats eftertryckeliga dustar, då han får agera på stället och tilhopa. SvMerc. IV. 3: 224 (1759). Dust .. (lat.) Incussus, ex corpore quodam molli vel farto. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784). SvTyHlex. (1851).
Anm. Möller (1790) o. efter honom Heinrich (1814) angifva för ordet äfv. bet.: ein Sturz, alles was plötzlich entsteht und geschwind wieder vorüber geht, z. B. ein Rausch.
-LOPP. dustridning. LbFolksk. 445 (1892). Ridderliga lekar, dustlopp och ringstickning voro ännu under 1600-talet mycket vanliga. Nilsson FolklFest. 287 (1915). —
-RIDNING. —
B: DUSTE-HUS, se A.
Särsk. förb.: dusta ihop. (†) bildl.: drabba samman. (Vissa litteratörer ha) dustat ihop med örfilar och skälsord, äfven när tvisten varit om et stoft, et solgrann. Dalin Vitt. II. 6: 21 (1736). —
DUSTERA, v. (dyst- Hildebrand Medelt. 2: 490 (1896)) [fsv. dustera] rida dust. HHildebrand i VittAMB 1873, s. 162.
Spalt D 2399 band 7, 1923