Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DYFT dyf4t, sbst.1, n.
Etymologi
[fsv. döfth, stoft, sv. dial. dyft, dift, (icke ett) dugg, is-stamsbildning motsv. as-stammen DOFT (se d. o.)]
(hvard.) grand, dugg; bl. i nekande, frågande l. villkorlig sats l. i förb. hvartenda dyft; jfr DOFT 5. Sehlstedt 4: 115 (1868, 1871). Jag behöfver aldrig göra ett skapande dyft. Lindqvist Dagsl. 3: 84 (1904). Han visste .. inte ett dyft om hela historien. VL 1908, nr 146, s. 5. Och ensam (gjorde han) vartenda dyft. Sjödin StHjärt. 39 (1911).

 

Spalt D 2416 band 7, 1923

Webbansvarig