| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DYRBARHET dy3rbar~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) abstr.: egenskapen (hos ngt) att vara dyrbar. Een allmänn Drächt hoos Rijka ock fattiga, så at man icke kan ther någor åthskilnad förspöria, uthan allenast på Klädernas Dyrbarheet. Schovten Siam 41 (1675). Helsans dyrbarhet. Thorild 4: 155 (1795). Metallens (dvs. guldets) dyrbarhet. Forssell Stud. 2: 139 (1886, 1888). — särsk.
b) (ngt hvard.) motsv. DYRBAR 7: dyrhet. Den beklagade dyrbarheten af de tryckta gradnätsblanketterna. PedT 1897, s. 396. Klint (1906). Ström (1907).
2) mer l. mindre konkret: dyrbart föremål, dyrbar sak; äfv. ifråga om ngt immateriellt. At han så ofta .. förringat stora dyrbarheter, och giort stort väsend af små-saker. Rydelius Förn. 143 (1720, 1737). (Rolf Krake) kastar då ut alla sina dyrbarheter på marken. Lagerbring 1Hist. 1: 111 (1769). Till förvarande af dyrbarheter och småsaker, finnas der (i kåtan) .. rätt ofta kistor och skrin. Düben Lappl. 119 (1873). Jag (Herren) skall giva denna stads alla rikedomar, allt dess gods och alla dyrbarheter däri .. i deras fienders hand. Jer. 20: 5 (Bib. 1917).
Spalt D 2457 band 7, 1923