| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÅ då4, adv. o. konj.
I. adv.
1) ss. tidsadverbial (mindre ofta adverbattribut), syftande på en förut omtalad l. antydd bestämd tidpunkt (i det förflutna l. i framtiden): vid l. på den tiden, vid det tillfället, i den stunden l. det ögonblicket, den gången osv.; ofta i motsättning till nu l. numera o. d.; äfv. i fråga om förh. som återkommer flera gånger: vid de tillfällena, vid sådana tillfällen, därvid. Det var andra tider då än nu. Ja det var då, det! Redan då. Just då l. ungefär då var det. Aff en frij wilia wart såådana fasta hallen först j Christenheetenne, och thå gick thet rätt til. OPetri PEliæ i 1 a (1527). Iag .. skal flijtigt visitera, uti alle mig anförtrodde Stiftz Församlingar, och då granneligen efterfråga och undersökia, huru alt tilgår. Kyrkol. 21: 2 (1686). En morgon från stranden ett skepp jag såg; / Som en pil in i viken det sköt. / Då svälde mig bröstet, då brände min håg, / Då visste jag hvad mig tröt. Geijer I. 3: 181 (1811); jfr e. (Till finansminister) nämndes .. Gustaf Ugglas, då landshöfding i Linköping. DeGeer Minn. 2: 56 (1892). 1876 gjorde han om färden, då på ett ångfartyg. Andersson AENordenskiöld 20 (1901). I striderna då lär Strykow ha varit med. Berg Krig. 89 (1915). — särsk.
a) [jfr nu för tiden] i uttr. då för tiden, vid l. på den tiden, förr äfv.: vid det tillfället. (Protesilaus) var då förtiden uti en marmor saal ey långt ifrån des Bad. Ehrenadler Tel. 563 (1723). Vid krigsskolan på Carlberg, der Braun gjort sin kurs, hade då för tiden bildat sig ett litet poetiserande koteri. Sturzen-Becker 1: 136 (1861). Noreen VS 1: 135 (1903).
b) (†) ss. attribut till yrkes- l. ståndsbeteckning, titel o. d.: dåvarande. En hans då medbårgare här i stadhen. AOxenstierna 2: 379 (1620). Då Befalningzmannen men nu Häradzhöfdingen .. Hr Petter Wickenberg. VDAkt. 1736, nr F III 7.
c) (i sht i skriftspr., företrädesvis i vitter stil) återupptagande en föregående tidsbestämning (adverbial, bisats o. d.) för att starkare framhäfva denna; vanl. ställdt omedelbart efter den ifrågavarande tidsbestämningen o. starkt betonadt, stundom för eftertryckets skull fördubbladt; jfr 3. När du har lärt dig allt detta, då — och först då — kan du börja att tala om skicklighet i ditt yrke. The .. meente, ath så snart wij sådana theris breff såge, atuj dhå skulle strax (osv.). GR 14: 15 (1542). När Kättia begynner / Blås’ i sitt Horn, och Hundarna janka, tå skal tu .. / .. få see huru Diuren i Garne besnärias. Stiernhielm Herc. 177 (1652, 1668). Nästa Riksdag, då blir rätta fältet för det stora och eclatanta. Thorild 2: 209 (c. 1790). I högsta nöd och fara, / då hjälper Gud förvisst. Runeberg Dikt. 53 (1909).
d) (numera i sht i vitter stil) anteciperande en (ofta omedelbart efterföljande) temporal bisats; vanl. starkt emfatiskt betonadt (ofta i förb. med ett inskränkande adv.). Bureus Suml. 61 (c. 1600). Like som neglikerne .. sigh då på thet skiönaste utbreda, när the stå på soolrickt land. SynodA 2: 50 (1586). Ljungande Oratorer, uppstiga de, utan då, när Mycket är att frälsa(?) Thorild 3: 383 (1794). (Inversioner) äro endast då tillåtliga, när de komma likasom af sig sjelfva och förefalla läsaren .. naturliga. Enberg SvSpr. 356 (1836). Då, säger man, strålade klarast hans mod, .. / Då eldades varmast kanonen, / När han stänkte den röd med sitt blod. Runeberg 5: 90 (1860).
e) med utvidgad o. på samma gång ngt försvagad temporal bet., användt för att inleda ett nytt led l. moment i en berättelse o. d. (utan att samtidigheten med det föregående alltid strängt åsyftas): därvid, därmed, i samma ögonblick; därpå, därefter, sedan; ”nu”. Tha vordo the til sporde, om the ville (osv.). OPetri i SthmTb. 1: 4 (1524). Då månde tala / ett ord, det sista / förr än han dödde, / den trötte Konung. Afzelius SæmE 236 (1818). Ovilkorligen räckte jag mig efter en sten. Då reste sig Kristus, förbrödraren, i den upplysta dörren. Heidenstam Vallf. 63 (1888).
f) mer l. mindre substantiveradt: den tiden l. tidpunkten, den stunden l. det tillfället osv.
α) styrdt af en prep., för språkkänslan ännu stående den rent adverbiella anv. mer l. mindre nära. Jag föresåg från då ditt trolösa förslag. Leopold 1: 27 (1790, 1814). Hafva väl åldrar susat / öfver min själ sen då? Fröding Stänk 163 (1896). Det ligger mer än ett tredjedels sekel mellan då och nu. PT 1897, nr 57, s. 3.
β) (i högre stil) i annan anv., mera afgjordt l. helt substantiveradt; stundom liktydigt med: forntid(en), det förgångna. Då och nu äro (i erinringen) ett. Vetterlund Skissbl. 278 (1914). Det hörde till .. den festliga vältalighetens lynne, att man ej strängt mätte proportionerna mellan det nu och det då, som byggdes samman. PHallström i 3SAH 27: 4 (1916).
2) hänvisande till en föregående sats l. ett föregående satssammanhang till hvilken (hvilket) den sats som innehåller adverbet står i kausalförhållande: om l. eftersom så sker l. skedde l. är l. var fallet osv.; i så fall, i det fallet, under dylika förhållanden l. omständigheter; på grund däraf, med hänsyn därtill, därför. GR 1: 34 (1522). Um vij fram i vhår kunde lathe handle någre Hollendere ther häden med salt, att the då med hast förlossede bliffve motte. Därs. 21: 96 (1550). När en sådan Konung måst underduka för hemlige ovänner genom en våldsam död, hvad är då at undra på Tyranner? Dalin Hist. 2: 118 (1750). Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. Rydberg Vigg 6 (1875). Min företrädares väg har i många stycken icke varit min. Ej underligt då, om jag (osv.). Rundgren i 3SAH 2: 11 (1888). Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var en stor, stark människa. Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten. Lagerlöf Holg. 1: 71 (1906). — särsk.
a) återupptagande en föregående villkorssats l. (mera sällan) en kausalsats för att starkare framhäfva denna; numera (utom i uppmanings- l. frågesats) i prosa alltid ställdt först i eftersatsen o. vanl. starkt betonadt; stundom (i högre stil) för eftertryckets skull fördubbladt; jfr 3. Om du blir tillfrågad om detta, säg då hela sanningen! Om k(ronan) inthet skall haffue bestelle med kyrker oc Clösther huar bliffuer tha then tieniste som aff frelzsit gaa skulle. GR 2: 84 (1525). Som nu och emedan / Rätten funnit allaredan, / Att .. / .. / Alltså må / Saken då / Hvila till och med till freda’n. Bellman 4: 115 (1791). Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna äfven. Tegnér (WB) 3: 115 (1820). Finge hon se oss samman, då — / Då vore jag på stället död. Rydberg Faust 190 (1876, 1878). Kan man ej betala, då blir det att göra cession. LfF 1901, s. 137.
b) (i sht hvard.) i uttr. nå l. ja, då så! o. d.: nå, i så fall är ju saken klar! nå, då förstår jag! nå, det var ju en annan sak! nå, då må det vara! nå, det är ju bra! o. d. Varför kommer du så sent? — Tåget var försenat. — Nå, då så! Söderhjelm Tavaststj. 190 (1900). I höst kommer han tillbaka. — Nå, då så. Ullman FlickÄra 133 (1909).
c) öfvergående till att beteckna en reservation mot ngt förut sagdt l. en motsättning till (ngn l.) ngt förut omtalad(t) o. d.: i jämförelse härmed l. i motsats härtill; om så vore; om det är fråga om det (l. ngt sådant), i så fall; likvisst; i stället. Ska’ vi resa in till M. ett slag? — Nej, då vore det väl trefligare att (osv.). Den svenska publiken är icke köplysten på konst, — tacka vet jag då den danska! PT 1896, nr 60, s. 3. (Antoine Arnault) är en gestalt af en auktoritet, sådan som Frankrike icke numera äger — det skulle då vara Anatole France. Levertin 11: 211 (1907). Fru M:s och hr F:s duett blef ingen öronfägnad. Bättre lyckades då fröken B. med ett svårt och opraktiskt altsolo. PT 1914, nr 52 A, s. 3.
d) med försvagad relation till det föreg., efter en fråga, hufvudsakligen för att gifva mera eftertryck åt denna. Har du hört sista nyheten? — Nä, hvad då? Hur då, om jag får fråga? Amatus. .. Min frökin hafuer en wäg skickat migh. Felix. Hwart då, min frende? Asteropherus 32 (1609). ”Vi kråkor .. har valt en ny hövding efter Vind-Ile.” — ”Vem har ni då valt?” sade pojken. Lagerlöf Holg. 1: 190 (1906).
e) svagt betonadt, utan särsk. eftertryck hänvisande till det föregående (l. till den föreliggande situationen i det hela): alltså, således, följaktligen; också; ofta (i sht i talspr.) utan eg. innebörd, bl. ss. uttr. för medgifvande l. resignation, stundom beklagande l. otålighet o. d.: ”om det nu inte blir på annat sätt”, ”om det så skall vara” o. d. Låt gå (hvard. äfv. kör) för det då! Må så vara, då! Kom hit då, så skall jag hjälpa dig! Se här då! Ja, adjö med dig då! Tack då, kära du, då går jag. Hwar i består då Dygd? Stiernhielm Herc. 384 (1658, 1668). A l’ordre! hörs Läsaren ropa — Jag lyder då. Kellgren 3: 197 (1792). Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Runeberg 2: 118 (1848). Jag är då icke så dålig då, efter som någon kan se upp till mig. Strindberg Fagerv. 186 (1902). — särsk. i frågor; än för att framhålla l. erinra om l. tillägga l. väcka på tal (ytterligare) ngt som ej blifvit nämndt i det föregående men som därmed står i ngt sammanhang (stundom med bibegrepp af motsättning, jfr c); än mer l. mindre pleonastiskt l. motsv. ett: ”om jag får fråga”, ”säg mig” o. d.; särsk. i uttr. än (det o. det) då? än sen då? o. d. Vad nu då? Hur så då? Än ringen då? 2Saml. 13: 90 (c. 1690). ”Se på? är frun vid Hötorget?” utbrast hon. ”Hur mår fru Holmelin då?” Almqvist Lad. 6 (1840). Bröstsjuk, än se’n då, det är ju halfva världen. Levertin 23: 5 (1883). Än du då, du alla gudars avsky, vad är det för saker du talar om? Andersson GrDram. 296 (1885, 1910). Nå själen då? Är hon osynlig eller synlig? Nilsson Platon Faid. 30 (1903). Har’an sagt de? Va kunde han mena me de’rå? Koch Arb. 73 (1912).
3) utan eftertryck l. tonvikt återupptagande en föregående sats l. ett föregående uttr.; mer l. mindre pleonastiskt.
a) [jfr 1 c o. 2 a] (numera bl. i vitter stil) inledande eftersatsen till en temporal l. konditional bisats: så; i språkprof från ä. tid stundom svårt att skilja från 1 c resp. 2 a. Om i tet göre snarlighe taa wil iak taga eder alle tiil naader. GR 1: 50 (1523). Förr än wi rijde öfwer den åå, / Då wele wi försäkring hafwe. Carl IX Rimchr. 12 (c. 1600). Äro arfvingar omyndige; tå skal ej arf utan lottning skiftas. ÄB 12: 4 (1734). Väljer du mig, då / väljer du stormen. Rydberg Dikt. 1: 65 (1882).
b) (†) inledande eftersatsen till en komparativ, kausal, final, relativ l. allmänt relativ bisats l. däremot svarande uttr.: så. Effter han är oss och wore vnderszåter så hääsk .., Dhå motte mann (osv.). GR 11: 258 (1537). Hwad de sielfwe icke kunde komma på bahn, / Då brukade de Oluff Sverkerszon. Carl IX Rimchr. 70 (c. 1600). Såsom eder sielf noghsamptt vitterligit ähr, då hafuer salige konung Karl icke först ahnstiffted den trätta. AOxenstierna 2: 95 (1612). Fienden belangende, då ligger han nu med sitt hela läger altt i Churlandh. Därs. 511 (1622). På thet och dett nys oprättade compagniet icke tager itt stortt slagh, då är högnödigt, att vichten justeres. RP 6: 6 (1636). Ehwarest (desmansråttorna) .. låta falla sitt Watn .., tå luchtar thet ther aff mycket starckt. Kiöping Resa 97 (1667).
c) [jfr 1 c] (†) efter tidsadverbial. Anno domini Mcclxxiij thå bliffuo Sancte Erics been fördh i frå gambla Vpsala til niya Vpsala. OPetri Kr. 82 (c. 1540). I denna veckan jag väl intet komma kan, / Men kanske Söndags qväll då torde det gå an. Livin Kyrk. 11 (1781).
d) (†) efter adverbiellt uttr. af hvad slag som helst l. rent pleonastiskt utan relation till ngt föregående. Vthan alth twifwel taa warder eder tet samma öfwergaangande. GR 1: 48 (1523). Ett öga greet; medh det andre då loog hon. Stiernhielm Herc. 31 (1648, 1668). Vtan titt ord tå är (själen) .. dödh. Ps. 1695, 10: 2.
4) ss. obestämdt adv.
a) (†) i förb. då — då: vid ett tillfälle — vid ett annat tillfälle, en gång (l. den ena gången) — en annan gång (l. den andra gången), stundom — stundom, än — än. Somlige edra kirkioherrar ther j dalarna, haffua .. stemplad thå lönliga, thå oppenbårliga. GR 4: 434 (1527). At een ihåålig Kuula som henges på en Wichtskåhl, då wäger tyngre och då lättare. RelCur. 346 (1682). (Gustaf III:s fiender ville) svärta hans gärningar, då på ett, då på ett annat sätt. GHJägerhorn i HA 8: 161 (c. 1820).
b) [jfr d. nu og da] i förb. då och då (jfr c), stundom allt då och då, äfv. (i sht i Finl.) nu och då: tid efter annan, understundom, allt emellanåt, ibland, tidtals. Han brukar komma hit allt då och då. Scriffuer oss til ee thaa och tha. GR 4: 60 (1527). Andre små uthgiffter som då och då förefalle. AOxenstierna 2: 496 (1622). Åhöraren .. ser då och då på klockan och finner talet långt. Leopold 3: 311 (1801, 1816). Fall af falsk betoning och öfverflödiga fyllnadsord värka dock nu och då störande (i öfversättningen). Heikel Filol. 293 (1894).
c) (mindre br.) i förb. då och då (jfr b): vid det o. det tillfället, den o. den gången. Man ser i .. (E. XIV:s) dagbok stundom antecknadt: Då och då begick jag fel af hastig vrede. Fryxell Ber. 3: 259 (1828). De talade om första mötet, om de hemliga tankarna då och då. Strindberg Hafsb. 166 (1890).
5) [jfr DOCK, adv. o. konj. I 1, 2] (†) ss. adversativt adv.: dock, likväl. När han samma saltpetra icke leuera kwnne och haffde dhå bittalningenn vpbårith. GR 3: 153 (1526). (De brottsliga förskonas från fängelsestraff;) då så, att der de komma här näst, skall deras (straff) wara dess wärre. ConsAcAboP 1: 240 (1647). — särsk. efter koncessiv l. negerad konditional bisats, ofta öfvergående i obetonad, pleonastisk anv. (jfr 3 a, b): så. Entog wii .. gåffue ider tilkenna wår welie .. Thå likauäll haffue wii nw forståndit etc. GR 6: 64 (1529). At vij måtte få frid med fienderne, om icke med begge, då med endera. 2RARP I. 2: 203 (1720).
6) [jfr DOCK, adv. o. konj. I 8] (numera mindre br.) ss. koncessivt adv., i allmänt relativ, disjunktiv l. interrogativ bisats o. d.: sålunda än, nu än, än, så, nu, också. (De inbyggare) J Danmark szom her haffua äygendöme J Riikit szå langt thet sig thaa Forsträckie kann. GR 10: 186 (1535). Iag råder .. att intet äta hästar eller något obequemligit, ehwad nöden då kan trengia. Renhielm OTryggv. 55 (1691). Antingen då detta skedde af försummelse, eller med berådt mod. Fryxell Ber. 10: 104 (1842). Denna sentens, hvilken det då varit. Lysander RomLittH 1: 167 (1858).
7) [jfr DOCK, adv. o. konj. I 7] (i sht i talspr.) utan egentligt betydelseinnehåll, för att förstärka ett yttrande o. d. l. åt detsamma gifva en viss (på olika sätt färgad) känslobetoning.
a) i frågor o. utrop, ss. uttr. för öfverraskning, förvåning, besvikelse, otålighet, förargelse o. d.; i utrop (i sht omedelbart efter ett namn) äfv. förebrående l. varnande o. d. Usch då, sådant väder! Hu då, hvad du skrämde mig! Fy då, Axel, att säga så! Är tå nu ingen salua j Gilead, eller är ther ingen läkiare? Jer. 8: 22 (Bib. 1541). Är det då icke svårt för oss Älskare? Dalin Vitt. II. 5: 104 (1738). Kan du då icke höra, din slyngel! Carlén Repr. 330 (1839). Nej men Thorvald då, hvad gör du? Lundquist Smink 101 (1887). Kära då, hvad det var för en folksamling nere vid missionssalen! Lagerlöf Jer. 1: 142 (1901).
b) i påståendesatser, bekräftande l. försäkrande l. förstärkande: verkligen, i sanning, visst; ”i alla fall”, ”(det) vet jag”, åtminstone; i negerad sats stundom: just; särsk. i (de först i senaste tid i bruk komna) uttr. ja då, jo då, nej då o. d.: ja (jo) visst, visst inte. Det är då visst och sant. Det var då en evig lögn! Det är då för märkvärdigt, att du inte lyder. Förvthan ded weestu då mitt tilstondh och mödosame lefuerne. AOxenstierna Bref 4: 141 (1644). Du ser då så skalckachtig ut, Fiken lilla. Gyllenborg Sprätth. 51 (1737). Här har man då skugga emot solen. Almqvist Går an 104 (1839). Oh, håller ni också af mig liten smula, pastor Blomgren? — Ja-a då! Hedenstierna FruW 68 (1890). Han tog inte kallt afsked af oss och vår värld. Nej då, nej då. Hallström El. 252 (1906).
c) i (direkt l. indirekt) önskesats: nu, ändtligen, en gång. Ekeblad Bref 1: 317 (1654). (Jag) bad Gud så innerlig i mitt hjärta, att han då en gång ville se på min stora jämmer och eländhet. Horn Lefv. 64 (c. 1657). Om jag då bara kunde afmåla (de gamla runorna). Rydberg Vap. 72 (1891).
d) i uppmaningar l. befallningar, dels öfvertalande l. öfvertygande l. (smeksamt) intalande l. bevekande, dels otåligt l. förargadt, hotande l. pådrifvande o. d. Tig då en gång, din lymmel! Nå men så hör då åtminstone hvad jag säger! Åh! tala då din slyngel, och stå intet, å snappa orden utur mun på meij. Boding Mick. 4 (1741). Så kom då, kom då, korpen min, korpen min! Rydberg Ath. 84 (1859). Hör då, olycksaliga! Hallström Than. 40 (1900).
II. (i sht i skriftspr.) konj.
1) ss. temporal konj.; förr stundom i förb. med ett efterföljande (pleonastiskt) som l. när l. att.
a) ss. eg. temporal konj., för att beteckna att tvenne handlingar l. företeelser l. tillstånd osv. äro samtidiga l. att den ena handlingens (osv.) afslutande omedelbart föregår den andras början: vid det tillfälle l. den tidpunkt l. tid på l. under hvilken (hvilket), den gång som, när; stundom: sedan; ofta föregånget af ett närmare preciserande just o. d. Huadh fattigdom på färdhe war, thå thette örlogh begyntes. GR 1: 126 (1523). Hon (dvs. jorden) fattar mig säkert, hon håller mig varm, / Då jag dör, uti djupan graf. Geijer I. 3: 186 (1811). Dagen hade redan börjat bräcka, då han återkom. Crusenstolpe Mor. 2: 93 (1840). Just då pojken var som mest nedslagen, hade den gamla Kaksi kommit tillbaka. Lagerlöf Holg. 1: 163 (1906). Då han hade suttit där en stund tänkte han, att (osv.). Därs. 166. — särsk.
α) i fråga om en upprepad handling o. d. l. ett allmängiltigt förhållande: vid hvarje tillfälle som l. hvarje gång som, så ofta som, när; stundom närmande sig bet.: i (det) fall (att), om. Då man läser fort, uppfattar ögat icke hvarje enskild bokstaf. Equinoctium, tå natt och dagh äre lijka long. VarR 5 (1538). Är icke ett hus öde, då man der ej finner den, som der skall bo? Franzén Pred. 5: 73 (1845). Man är ej sämre, då man är som andra. Runeberg 2: 116 (1848). Det är ett märkeligt år, då det regnar på julafton. Lagerlöf Sten. 36 (1914).
β) [jfr motsv. anv. af t. als] (numera bl. i vitter stil) efter hufvudsats hvars verb bestämmes af adv. knappt: förrän. Mörk Ad. 1: 290 (1743). Knappt hade .. (klockaren) slutat sin första eller inledningsrad, då alla de närvarande föllo in i psalmen. Almqvist Kap. 23 (1838). Knappt slår flamman (af facklan) ut för blåsten, / då skrämd han trampar den och lyssnar. Heidenstam NDikt. 108 (1915).
γ) (i vitter stil, mindre br.) inledande en sats som i själfva verket för tanken är hufvudsats, motsv. ett en hufvudsats inledande: men då. Til dessa kuster ren sin glada syn han sträcker, / Just då at storm på storm hans skepp i spillror bräcker. Bellman Gellert 1: 137 (1793). Nahum .. ville stiga af (vagnen), då drängen försäkrade att ingen fara var å färde. CFDahlgren 4: 122 (1831). Arnheims förehafvande var nära sin mognad, då han .. hastigt fick anfall af slag och dog. Fryxell Ber. 7: 199 (1838).
δ) för att beteckna identitet mellan tvenne handlingar osv. snarare än eg. samtidighet; ofta liktydigt med: att l. i det att. Då Nero i nåder befordrade sin Häst til Borgmästare i Rom, var det icke en Vän men en Favorit som han uphöjde. Kellgren 3: 205 (1792). Den enda framgång af betydenhet, som vanns, var, då man lyckades att .. intaga fästningen Brzesc vid Bug. LWeibull i SvH 5: 545 (1906).
ε) (i sht i vitter stil) med försvagad temporal bet., inledande en objektssats, som stundom närmar sig till en indirekt frågesats: när, huru (en gång). Jag mins .. / då dina sånger först förtjuste mig. Tegnér 1: 237 (1841). Du älskar se, då sol i vester blöder. CVAStrandberg 1: 46 (1845). Minns du, då vårt hem vi byggde en gång / I främmande land? Snoilsky 5: 1 (1897).
b) i relativ anv., anslutande sig till ett föreg. uttr. (l. sats) ss. korrelat.
α) efter tidsuttr. med sådan bestämning att konj. kommer att inleda en ”nödvändig” relativsats: på l. i l. under hvilken, hvarpå, hvari, hvarunder. En dag då jag blir ledig från skolan. Pa then tiid .. tha i ther till radden. GR 1: 208 (1524). Har någon dag i vår förnuftiga ålder förflutit, då Han icke kallat oss med sitt ord(?) Lehnberg Pred. 1: 64 (c. 1800). Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen. Lagerlöf Holg. 1: 84 (1906).
β) efter tidsuttr. (äfv. hel sats) som i o. för sig betecknar en bestämd tidpunkt, hvarigm konj. kommer att inleda en ”icke nödvändig” relativsats: vid hvilket tillfälle, på hvilken tid l. tidpunkt osv. Pa sancte oleffs aptonn tho wij staddæ wore wti wor Stad Iöneköpungh. GR 1: 238 (1524). (Thorkel Knutsson blef) dömd ovärdig att kristligen begrafvas, tilldess hans arfvingar .. erlagt och betalt 150 marker rent silfver, då hans lik fick upptagas af rättarplatsen. Crusenstolpe Mor. 1: 80 (1840). Nu då det var ljust. Lagerlöf Holg. 1: 97 (1906). I våra dagar, då egennyttan tyckes betyda bra mycket. PT 1911, nr 132 A, s. 2.
γ) (i sht i vitter stil) efter annat uttr. än tidsuttr.: hvarvid, hvari, hvarunder. Hans sista sjukdom .. var då i den grad af tilltagande, då verlden med bortvändt ansigte tyckes påminna den lidande att draga sig undan. Leopold 6: 200 (1786). För dig var fredens värf ett odlarkall, / Då himlen skänker sitt i rikast mått, / Och jorden sitt. Hallström GrAntw. 16 (1899). Slutscenen, då de älskandes hopp gryr ur våndan. Böök SvStud. 165 (1913). — särsk. (numera föga br.) med en hel sats ss. korrelat: hvarvid; i hvilket fall. (Det) skulle effter spanas, om Gustaf Drake eller någon af dee interesserade Stodo at igenfinna, då dee angripas skulle. HSH 31: 157 (1662). Bäjrarna (gingo) ånyo fram för att angripa Würtenberg, hvarifrån de dock hindrades af Horn, då båda härarna blefvo någon tid liggande midt emot hvarandra. Fryxell Ber. 7: 44 (1838).
2) för att beteckna motsats: under det att (däremot), medan (däremot); numera vanl. förstärkt gm ett efterföljande dock, likväl, däremot o. d. Han trodde sig vara en rik man, då han likväl (l. i själfva verket) redan var ruinerad. Många cavaillerier och öfverstar buckade sig för honom djupt, då han sin hatt ej rörde. KKD 3: IX (1708). Johan Kasimir ansågs vara .. (det katolska prästerskapets) bekännelse ifrigt tillgifven; då man deremot om Uladislaus hviskade motsatsen. Fryxell Ber. 6: 389 (1833). Sylwan (o. Bing) 1: 126 (1910).
3) [med afs. på öfvergången från temporal till kausal bet. jfr EMEDAN II 4 o. där anförda paralleller; möjl. har i detta fall äfv. påverkan ägt rum från t. da (af äldre dar; jfr DÄR VII 3)] ss. kausal konj.: emedan, enär, alldenstund, eftersom; förr stundom i förb. med ett efterföjande (pleonastiskt) som. Medhan och tå thetta barnet .. är aff Naturen oreent och besmittat medh synder. Hb. 1614, s. 1 b. Då som den blå färgen icke var mycket mörk, så passade västen tämmeligen väl till råcken och byxorna. Ekmanson Sterne 2: 110 (1791). Men säg inte det, då du inte vet det! Strindberg Kamm. 2: 17 (1907). — särsk. (mindre br.) efter ett föreg. komparativt uttr.: som. Ett förtroende, som eger desto mera värde, då det kommer från den enda inom fäderneslandet, med befrejdadt och häfdvunnet vittsord i anatomiska vägen. Retzius BrefFlorman 87 (1830). FAWulff i Finn 1903, s. 49. — Anm. Jfr anm. under EFTERSOM 2 (sp. E 230).
-TIDA. som tillhör l. utmärker osv. dåtiden; dåtidens. Alla kännare af dåtida förhållanden anse (osv.). Dåtida uppfattning, uttryckssätt. Dåtida författare. Det dåtida bruket. Den fransyska, holländska och tyska vitterhetens dåtida skick. Atterbom Siare 2: 75 (1843). —
-TIDS-FORM. (mindre br.) språkv. till -TID 2. Dåtidsform (tempus imperfectum). Strömborg SvSpr. 24 (1852). Verbet har .. två dåtidsformer (näml. impf. o. plusqvampf.). Richter SvSpr. 81 (1915). —
-TIDS-SPRÅK. —
-VARANDE, p. adj. (förr ofta särskrifvet)
1) som på l. vid den tiden (l. vid det tillfället osv.) var (det l. det); i sht i fråga om person, särsk. ss. attribut till yrkes- l. tjänstebeteckning, titel o. d. Den dåvarande ägaren af huset. Her Axell Baner, då varande Stådthollare i Västeråhs. RP 6: 471 (1636). Fångvårdsstyrelsens dåvarande chef Emil Troil. De Geer Minn. 1: 86 (1892).
2) som var l. fanns (till) l. rådde (l. hystes osv.) på l. vid den tiden l. tidpunkten l. vid det tillfället osv.; ofta: dåtida. Den dåvarande allmänna meningen. Dåvarande förhållanden. Det dåvarande samhället. Thet tåwarande tilståndet. Brask Pufendorf Hist. 390 (1680). Den dåvarande regeringen. De Geer Minn. 2: 76 (1892).
3) [jfr för (det) närvarande] (i skriftspr., mindre br.) substantiveradt, i uttr. för det dåvarande, för (det dåvarande) tillfället, ”för närvarande”, tillsvidare. Stadsfullmäktige förklarade den 1 oktober 1874, att de för det dåvarande icke ville för hofstallet afstå ytterligare mark. MRubenson i OoB 1894, s. 123. PT 1914, nr 47, s. 2.
Spalt D 2470 band 7, 1923