| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÅN, då4n, sbst.1, n. ((†) m. Linc. (1640; under protono), Lind (1749; äfv. n.)); best. -et (ss. m. -en); pl. =.
1) starkt o. doft ljud; särsk. om dylikt ljud af (i ljudkällans närhet) öfverväldigande styrka l. af ekande karaktär: dunder, dånande. Forsens, kyrkklockornas, kanonernas, åskans dån. Helsingius (1587). Fienden bleff .. förskräckt vthaff thet häfftige donn som gick vthaff broon. Schroderus Liv. 60 (1626). Ett dohn såsom af en jordbäfning. Nordberg C12 1: 424 (1740). Stora stycken utur klipporna föllo med et förskräckeligit knall och dån neder i siön. DeFoe RobCr. 64 (1752). Detta skrammel af järnstänger och dån af plankor hör jag ännu, så fort jag tänker på Åmål. Ödman Reseb. 141 (1907). — jfr JORD-, KANON-, VAPEN-, ÅSK-DÅN m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. Med mina bragders dån en tid jag fyllde verlden, / och sist — med dånet af mitt fall. Tegnér (WB) 2: 155 (1814). Man må ej tro, att poesin är död, derföre att hon under dånet af stora verldshändelser mera sällan hörs af. Böttiger 4: 137 (1855, 1869).
b) (†) om rytande, skall o. d. (Lat.) Protono, .. (sv.) Gifwa vth donen eller rösten. Linc. (1640). Cerberus skäller med trekäftadt dån / i öde rum. Tegnér (WB) 2: 13 (1810).
c) (†) öfvergående i bet.: (starkt) genljud. Valthornens liud, ger dån kring hela trakten. Envallsson Kung. 19 (1784).
2) (†) om ljud i allm.; i sht om störande resp. oartikuleradt l. omusikaliskt ljud: buller. Tilbaka wändandes och igenliwdandes dohn kallas Lomm. Schroderus Comenius 332 (1639). Gudz ord är .. (många af kyrkobesökarna) ett förtreteligit dåhn i öronen. Isogæus Segersk. 77 (c. 1700). Ett gement liud, uti hvilket vi intet annat märka kunne, än ett buller eller dån. Hof Skrifs. 5 (1753).
3) (†) (stilla) sus, brus, susning. Med sit tysta dån och sus, / .. / Han (näml. skogen) mit öra nöje lånar. Nordenflycht QT 1744, s. 37. En vindflägt, som susade kring Sinais toppar och fyllde dess dalar med sitt behagliga dån. Beskow Res. 123 (1861).
Spalt D 2486 band 7, 1923