Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÅN, adj.
Etymologi
[sv. dial. (Smål., Östergötl., Södermanl.) dån, dunkel, mörk, om ljud: dof, motsv. d. dial. (Bornholm) dån(er), kraftlös; jfr DÅN, sbst.3, DÅNA, v.2]
(†; jfr dock ssgn) mörk; om öga: matt, skum. Mörcke och dåhne öghon. Månsson Ört. 52 (1628). Uppå tillfrågan om vitnet förmerkt Hadders värja blodig? svaras att hon sedt värjan vara något dåhn på spitzen ungefehr till 2 fingers längd. VRP 9/1 1731.
Ssg (numera föga br.): DÅN-ÖGD då3n~. mattögd. Hvij är så dånögd hon, så bleker hennes hy? Düben Boileau Sat. 72 (1722). Kindblad (1870).
Afledn. (†): DÅNAKTIG, adj. matt, slö. Dånachtige öghon. Linc. (1640; under hebes). —
DÅNHET, f. slöhet. Linc. (1640; under hebetatio).

 

Spalt D 2487 band 7, 1923

Webbansvarig