| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÅRA då3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under bethörung)); -ARE (Tegnér Armfelt 3: 456 (1887: qvinnodåraren)).
I. (numera bl. i högre stil; jfr dock 1) tr.; jfr BEDÅRA. — Anm. Bet. 3—6 öfvergå utan skarpa gränser i hvarandra o. äro i sht i exempel från äldre tid svåra att skilja från hvarandra.
1) [jfr nor. dial. daarefugl, enl. folktron fågel som dårar, dvs. gör mållös; se äfv. SoS 1906, s. 97, 249] (numera bl. folkl.) om vissa fåglar, i sht göken: utöfva magisk inverkan af fördärflig beskaffenhet (på ngn), förtrolla (ngn). Isogæus Segersk. 1095 (c. 1700). jfr: Den, som om våren gick ut på fastande mage och så fick höra göken gala, angreps af en tärande sjukdom (tvinsot) … Äfven andra flyttfåglar, lommen och kråkan, troddes ’dåra’, fast på annat sätt. Dårades man af lommen, blef man till ytterlighet ’matled’ (osv.). Modin GTåsjö 320 (1916).
2) bringa från förståndet, döfva sinnenas skärpa, förvirra, komma (ngn) att förlora (sitt) lugna kritiska omdöme, bedåra, tjusa, förtrolla; stundom: göra (ngn) yr, bedöfva, rusa; i sht i fråga om kärlek o. d. (Sv.) Dårad, (lat.) Stulta & insana facta. Verelius 70 (1681). Kärlek är den wårt förnuft förleda, / Wårt sinne dåra kan. Brenner Dikt. 1: 41 (1684, 1713). Nu, af ett skummande öl och en blomstrande tärna på engång / Dårad, sprang han och dansade, gret och skrattade ömsom. Runeberg 1: 56 (1832). Plato .. vill alldeles förvisa den sinnesretande och dårande lydiska tonkonsten, som förvekligar menniskor. PT 1901, nr 109 A, s. 3. — särsk.
a) (numera mindre br.) i p. pr. ss. adj.: bedårande, betagande, tjusande, förtrollande, förtjusande; i sht om person. Den mest dårande dröm. Almqvist AmH 2: 41 (1840). Käjsarinnan Elisabets dårande lustslott. AJensen i GHT 1897, nr 102 B, s. 1. (L. var) intagen än i en, än i en annan ”lögnviskerska”, den ena mera dårande än den andra. Wulff Leopardi 196 (1913).
b) [jfr (ä.) d. daare i bet.: göra sanslös (af skräck l. dyl.)] (†) utmatta, göra svag o. kraftlös. (Då) Paulus, dårad af ett åskeslag och sysselsatt med böner, låg nedsänkt i svårmodiga betraktelser, (kan Ananias ha) fallit på den tankan, att betjena sig af Apostelens svaghet. Ödmann StrFörs. 1: 291 (1799).
3) locka, förleda, förföra; i pass. ofta: finna (ngt) lockande l. ngn lockelse (i ngt); stundom i förb. dåra (ngn) med ngt, locka (ngn) med ngt. Menniskian .. läter förföra och dåra sigh aff werldenne. LPetri 1Post. H 2 a (1555). Månn’, en gång af synden dårad, / Jag kan vara en utkårad? Ps. 1819, 163: 2. Snart dårades .. (Anton af Navarra) med utsigten att få den sköna Maria Stuart till gemål. Cronholm Lig. 72 (1839). Dårad af hoppet att kunna vinna ännu mera än detta fördrag innehöll, gaf (Rakoczy) ett undvikande svar. Carlson Hist. 1: 231 (1855). (Gustaf Adolfs) ärelystnad var för sund för att dåras af (planer på Tysklands kejsarkrona). IllSvH 4: 237 (1881). — särsk. (numera mindre br.) locka (till otukt), förföra (en kvinna). Dalin Arg. 1: 199 (1733, 1754). En mera manlig bragd försöke du, / än dåra jungfrur uti Balders hage! Tegnér (WB) 5: 53 (1825). Rydberg Myt. 2: 274 (1889).
4) ingifva (ngn) en felaktig föreställning om ngt, narra (ngn) att tro på tillvaron af ngt som ej finnes, (för)villa (ngns sinnen), gäcka, blända, narra; i sht förr stundom i förb. dåra (ngn) med ngt, förvilla (ngn) genom ngt. LPetri 2Post. 321 a (1555). Trollkarlar .. dåra (förwilla) med sitt Trolrede (dvs. sina besvärjelser) både sigh och andra. Schroderus Comenius 988 (1639). Våre Förfäder läto sig dåra af en Gudalära, som .. vetste att förblinda deras Samveten. Botin Hem. 2: 49 (1756). Mån än en dröm mig dårar? Kellgren 1: 58 (1786). Hon trodde att hennes hörsel dårade henne. Knorring Torp. 2: 246 (1843). Nej omöjligt Ulysses du är och min fader! En gudom / dårar mig blott. Lagerlöf HomOd. 196 (1908).
5) (numera föga br.) bedraga, svika, lura, föra bakom ljuset, draga vid näsan; stundom refl.: bedraga sig; stundom i förb. dåra (ngn) med ngt, bedraga (ngn) med ngt. Iach (dvs. affärsmannen) dårar och swijker monga. Ps. 1536, s. 23. Mitt minne .. feelade och dårade migh. VDAkt. 1702, nr 75. (Jag förebrådde) svär moderen, för dät hon mig så illa dårat mäd sin dotters siukdom fallande siukan (o. ej omtalat densamma vid frieriet). Därs. 1736, nr 438. Masanderan, ett godt och förträffligt land, som icke dårar såningsmannen. Almqvist Törnr. 1: 54 (1839). Schlyter förklarade, att han ej läte ännu en gång dåra sig med fagra löften. Wisén i 3SAH 4: 183 (1889).
6) [bet.-utvecklingen har möjl. varit: draga vid näsan — kugga — stuka; jfr 5] (†) stuka, kväsa. Athen .. wardt .. aff Philippo (af Makedonien), tå han (dvs. det) emoot honom wille reesa sigh i Harnesk, hijsligen dårad. Brask Pufendorf Hist. 7 (1680). Cromwel (har) .. them (dvs. skottarna) swåra ting (dvs. svårt) dårat, och aldeles vnder Fötterna kufwat. Därs. 171.
II. (tillf.) intr.: bete sig som en dåre. Första dagarne gick han på stränderna och dårade. Strindberg RödaR 326 (1879).
Spalt D 2489 band 7, 1923