Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖNA dø3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr DÖN.
Etymologi
[fsv. dynia, dåna, motsv. d. døne, isl. dynja; till samma stam som DÅN, sbst.1, o. DÖN; jfr DÅNA, v.1; ordets nysv. form beror på inflytande från DÖN]
1) (numera bl. i vitter stil) = DÅNA, v.1 1. Lind (1738, 1749). (Nornorna) Spunno med styrka / Ödets trådar, / Att deraf dönade / Borgen i Brålund. Atterbom VittH 180 (1845). Arkadius Pakkala 70 (1895). jfr KRING-, TOR-DÖNA.
2) (tillf.) = DÅNA, v.1 2. Fram mot kvällen begynte (rumlaren) Leijon att svärja och döna, som hade han varit själfva fältmarskalken. Heidenstam Karol. 2: 151 (1898).

 

Spalt D 2607 band 7, 1923

Webbansvarig