| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÖPELSE dø3pelse2, r. l. f. ((†) m. Sahlstedt (1773), ÖoL (1852); n. OPetri Sakr. 13 b (1528)); best. -en; pl. (i bet. ’dopförrättningar’ resp. ’arter af dop’; föga br.) -er.
(numera nästan bl. i religiöst spr.; med afs. på ordets bruklighet se vidare anm. under DOP, sbst.1) vbalsbst. till DÖPA 2.
1) = DOP, sbst.1 1; numera föga br. utom om dopet ss. institution (kristet sakrament); ngn gg: dopförrättning. Döpelsens sakrament. Huadhan war Johannis döpelse, aff himmelen, eller aff menniskiom? Mat. 21: 25 (NT 1526). Döpelse är icke blotta watnet allena, Vthan är watn författat j Gudz Budh, och förbundet medh Gudz ord. Cat. 1572, s. B 8 a. Födhes thet barn innan the tijo månadher, och hafuer lijf, och döpelse fått. Lagförsl. 130 (c. 1609). Wara i döpelsens bad ren giord. Swedberg SabbRo 493 (1688, 1710). I städerna voro redan (under den äldsta kristna tiden), uteslutande för döpelser, vissa kyrkor upprättade under namn af dopkyrkor m. m. Frey 1841, s. 169. — jfr OM-, VEDER-DÖPELSE. — särsk.
a) (föga br.) med föregående genitiv angifvande den som döpes. Christj döpelse, hemmelfärd &c. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Till det kungliga barnets döpelse anlände flere Polske herrar. Geijer SvFolkH 2: 319 (1834).
Anm. till 1. Med afs. på den distinktion som i äldre tid gjordes mellan döpelse o. kristning se anm. under DÖPA 2.
2) (mindre br.) bildl., = DOP, sbst.1 3 a o. b. Kunnen j .. döpas vthi then döpelsen ther iach medh döpes. Mark. 10: 39 (NT 1526). Det behöfs .., att det går en bättringens döpelse både öfver våra hjärtan och öfver våra penningepungar. Beskow Pred. 26 (1901).
-DAG. (döpelses- Lind (1749; under angebinde)) (i högtidligare spr.) dopdag. Kyrkol. 24: 8 (1686). NF 8: 295 (1884). —
-FÖRBUND. (döpelses- Ekman, Celsius G1 1: 381 (1746)) (i religiöst spr.) om det förhållande som gm dopet tänkes inträda mellan Gud o. den döpte, dopförbund. Bryta, falla från sitt döpelseförbund. Om wij icke hålla wårt döpelses Förbund. Ekman Siönödzl. 3 (1680). —
-KAR. (numera bl. hvard., föga br.) dopfunt. LPetri Kyrkost. 69 a (1566). Lagerbring 1Hist. 3: 647 (1776). —
-KLOT. (starkt hvard.) om människas hufvud. Han fick ett tämligen ordentligt nyp på det s. k. döpelseklotet och ramlade omkull. Lewenhaupt Reddy 72 (1907). —
-LÖFTE. (döpelses- Ekman) (förr) löfte som vid dopet aflades af baptizanden (resp. af faddrarna å barnets vägnar), urspr. gående ut på att afsvärja sig djäfvulen o. alla hans gärningar o. allt hans väsen, sedermera (i de 1811—1874 gällande dopformulären) förvandladt till en förpliktelse att älska Herren Gud af allt sitt hjärta o. sin nästa såsom sig själf. Ekman Siönödzl. 10 (1680). WoJ (1891). —
-NÅD. [fsv. döpilsa nadh]
1) (i religiöst spr.) om den andliga gåfva som skänkes i dopet resp. om det nådatillstånd hvari en människa kommer gm dopet o. hvari hon befinner sig, så länge hon icke brutit sitt döpelseförbund. Wikforss (1804; under taufgnade). Själanöden består deruti, att menniskan genom affall ur döpelsenåden är utan Frälsare för sin del. Schartau UtkPred. 1: 394 (1812).
2) (†) nåd bevisad ngn gm att han erhåller dopet. (Ingen) Neger, utom någre döende, (hade) kommit til döpelse-nåden. Oldendorp 2: 269 (1788). —
-ORD. kyrkl. i pl. best.: den del af dopformuläret som dopförrättaren framsäger i det ögonblick då baptizanden begjutes med vatten; förr äfv.: dopformulär. LPetri 2Post. 40 b (1556). The förste alfwarsamme Christne .. hafwa vti döpelse orden insatt och sagdt: afsägstu diefwulen. Swedberg SabbRo 1: 353 (1690, 1710). I samma ögonblick, som barnet med vatten begjutes och döpelse-orden läsas. Atterbom Siare 1: 219 (1841). —
-VATTEN. [fsv. döpilsa vatn] (numera föga br.) dopvatten. LPetri 1Post. C 7 b (1555). Bergman GotlVisby 21 (1858).
B (†): DÖPELSES-DAG, -FÖRBUND, -LÖFTE, se A.
Spalt D 2610 band 7, 1923