Publicerad 1917   Lämna synpunkter
EBIONIT e1biωni4t, äv. eb1-, äv. -o-, stundom -å-, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet stundom i lat. form. Bäckström Benzelius Kyrkioh. 158 (1734).
Etymologi
[jfr t. ebionit, eng. ebionite o. fr. ébionite, av lat. ebionita, bildat till gr. Ἐβιωναῖοι, pl., av hebr. ebjōnīm, pl., de fattiga]
kyrkohist. anhängare av en under de första kristna århundradena i sht i Palestina o. Mindre Asien uppträdande kristen sekt med judaiserande tendenser; i sht i pl. ss. namn på denna sekt. Schroderus Osiander 1: 89 (1635). Lundin Kyrkoh. 1: 52 (1898).
Anm. Till detta ord hava, med anslutning till motsv. utl. ord, bildats avledningarna ebionisera (se Olbers Montanismen 55 (1853)), ebionitisk (se Olbers Montanismen 61 (1853), Swederus Harder 166 (1868)) o. ebionitism (se Olbers Montanismen 40 (1853), Ahnfelt o. Bergqvist Tros- o. sedel. 170 (1895)).
Ssg: EBIONIT- l. EBIONITER-SEKT(EN).

 

Spalt E 12 band 7, 1917

Webbansvarig