| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERLÅTA äf3ter~lå2ta, v. -er, -lät, -läto, -låtit, -låten; se för övr. LÅTA. vbalsbst. -ANDE (†, Verelius Ind. 60 (1681; i bet. 2)), -ELSE (se d. o.), -NING (†, G. I:s reg. 20: 323 (1549; i bet. 3)). —
1) [fsv. äptirlata, av äptir (jfr EFTER- 5) o. lata, lämna (se LÅTA); jfr d. efterlade, mnt. o. holl. achterlaten, ävensom mnt. hinderlaten, mnt. o. holl. nalaten, t. hinterlassen o. nachlassen] (numera knappast br.) efterlämna, lämna kvar l. efter sig.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] vid sin död efterlämna (nära anförvanter, ägodelar, skrifter osv.) l. lämna (ngt) i arv; lämna åt eftervärlden (resultatet l. minnet av sin verksamhet l. personlighet osv.). Henrick Strabuckz effterlathne huss och grund. G. I:s reg. 13: 123 (1540). Christi .. tanckar hafwa vthi hans största ångest och nödh warit om osz fattiga Syndare, at han osz en trösteligh åminnelse effterlåta motte. J. Matthiæ 1: 463 (1658). Then gambla Runeskriften är en af the förnemste .. qwarlefwor, som wåra förfäder osz efterlåtit hafwa. Verelius Run. 1 (1675). De minnen (Johan III) .. efterlåtit af .. sin (byggnads)verksamhet. E. A. Jacobsson i Stockholm 2: 100 (1897). — särsk. [jfr d. de efterladte, t. die hinterlassenen] (†) i p. pf. om anhörig(a) l. vän(ner) o. d.: efterlevande. Steen Stures effterlåtne Änkia. G. I:s reg. 1: 20 (1521). Hans efterlåtne Förälldrar ähre ållderstigne. A. Oxenstierna Bref 4: 147 (1644). År 1318, blef .. (Stegeborgs fästning), af Hertigarna Erics och Valdemars efterlåtne vänner, intagen och förstörd. Tuneld Geogr. 120 (1741). Möller (1790).
b) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] allmännare: kvarlämna l. lämna efter sig (då ngn l. ngt avlägsnar sig l. försvinner). Ekeblad Bref 1: 37 (1650). Berörde Köpman .. efterlät (vid sin rymning) ett fall(iss)ement af 193000. Dal. Humbla Landcr. 513 (1740). En sviken fröjd kan saknad efterlåta / Fullt ut så djup som smärtan i sin höjd. C. V. A. Strandberg 4: 298 (1857).
2) [till EFTER- 4, sannol. efter t. nachlassen; jfr ä. d. efterlade] (†) tillåta, medgiva, bevilja o. i bet. som utvecklats ur dessa.
a) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] tillåta, tillstädja, giva l. lämna tillstånd l. samtycke till, medgiva (ngt l. att ngt göres l. ngn att göra ngt), låta (ngn göra ngt); gå in på (ngt); i ä. tid icke sällan i förb. unna och efterlåta (jfr c); vanl. med personl. subj., stundom med sakl. subj. betecknande lag, förordning o. d. Wij .. Vnne och effterlåthe, att dhe fattige wthj Spetahlen (dvs. ”hospitalen”) j Stockholm måge .. bruka och behålla .. Desse Effterskrefne Wåre godz och gårdar. G. I:s reg. 4: 280 (1527). Ändoch Sverigis lag thet icke effther lather. Därs. 20: 77 (1549). Althenstund ingen menniske efterlatit är, at tyde Gudz ord efter egit sinne. Ups. möt. B 1 b (1593). (Vissa) Eedher warde j then helge Skrift efterlåtne. Carl IX Cat. B 2 b (1604). Fremmande Potentaters Sändebud, som äre af annan Religion .., efterlåte Wij .. theras Religionsöfning. Kyrkol. 1: 4 (1686). Giädda, Abbor, Braxen är effterlåtne (näml. att äta för den som lider av ”torrvärk”). Roberg Beynon 206 (1709). Hafver .. (den övergivna hustrun) väl och ärliga sig förhållit; tå må henne efterlåtas gå i annat gifte. GB 13: 6 (Lag 1734). Cavallin Herdam. 3: 198 (1856). — särsk.
α) [jfr isl. ef þú lætr ekke eptir mér minn vilja] i uttr. efterlåta (ngn) hans (egen) vilja l. hans begäran o. d., låta (ngn) få sin vilja fram l. sin begäran l. önskan uppfylld, bevilja ngns begäran l. önskan, gå in på ngns krav l. fordringar. G. I:s reg. 16: 478 (1544). Thu (må) vare förtencht att .. icke efftherlathe .. (knektarna) altijdt theris egen vilie. Därs. 20: 247 (1549). Förundrer oss icke lithet, att I godemän haffve effterlatijdt the danske så myckett theris villie (vid underhandlingarna). Därs. 24: 355 (1554). Thenne theras Begäran, effterlätt Konung Gustaff them. Tegel G. I 1: 25 (1622).
β) med predikativ bestämning till objektet: låta (ngn l. ngt) bliva (ngt). Så warder och H(ans) M(ajestä)t enthere aff sine älskelige käre Söner .. (åt) thet Nougårdske Herskapet (dvs. storfurstendömet) .. för (dvs. såsom) theras Zaar och Storfurste effterlåtandes. Widekindi Krigsh. 327 (i handl. fr. 1611). Wij .. effterlåte alle the Jordegodz som kunne gifwes till förb(erör)de Ridderhws .., frij för wår och Cronones Russtienst. RARP 1: 2 (1626). Widekindi G. II A. 48 (c. 1676).
γ) medgiva l. bevilja utbyte i pänningar av (en naturaprestation), låta (ngn) inlösa (naturaprestation) med pänningar (till det l. det beloppet); särsk. i uttr. efterlåta (ngt) till lösen. Wij hafwe Efterlåtidt them spannen af theres Landgelle (dvs. arrendeavgift) för siw öre. G. I:s reg. 18: 19 (1546). Vij (hava) eder samme smörskatt till lösnn effterlatid. Därs. 21: 70 (1550). Därs. 23: 334 (1552).
b) med sakligt subj.: lämna tillfälle till, medgiva, tillåta (ngn att göra ngt l. att ngt göres osv.). RP 6: 47 (1636). Gärna (har hon) .. gådt medh hoopen i Församblingen och Gudz Huus, så länge Helsan thet effterlet. Rudbeckius Likpr. ö. Cath. Appelbohm I 1 a (1668). (En hustru som) fört en större ståt .., / Än hennes stånd, och pung, det efterlåta wil. Brenner Dikt. 1: 127 (1697, 1713). Tidens kårtheet effterlåter migh nu intet längre at upvakta. Carl XII Bref 48 (1701).
c) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. t.] bevilja, medgiva, låta (ngn) få l. hava l. behålla (ngt); förunna, förläna, skänka, giva (ngn en fördel l. frihet l. rättighet o. d., inkomst l. lön l. jord l. gods osv.); i ä. tid icke sällan i förb. unna och efterlåta (jfr a). Så lenge wij honum samme prebendam gunsteligen vnne och effterlathe. G. I:s reg. 14: 194 (1542). Hanss Kong(lig)e Maij(estä)tt (har) .. sigh tillbuditt att unne och effterlåthe Kong(lig)e M(ajestä)tt till Sverige någre frijheeter uthi salttullen. Därs. 20: 322 (1549). Jtt fett Landh skal idher effter låtit wardha. Gevaliensis Jos. 50 (1601). (Det) skulle honom effterlåtas privilegium på Franske och Venediske glas att låta anstella (dvs. tillverka). RP 8: 325 (1640). Efterlåten mig denna stunden at sörja min Fader. Ehrenadler Tel. 20 (1723). Strinnholm Hist. 2: 254 (1836). — särsk. om Gud l. försynen: förunna, beskära. Jag haf(ve)r jngen Son mehr ähn dig och din Broder, så länge Gudh behagar eder mig efterlata. A. Oxenstierna Bref 4: 419 (1647). Den förmon var honom intet efterlåten (näml. att slippa överleva sin olycka). Mörk Ad. 2: 247 (1744).
d) [jfr motsv. anv. i ä. d.] överlåta, överlämna, lämna ifrån sig, avstå (ngt åt ngn). Effter att för(nämn)de tompt war Jons Murmestar bätter belägen, Efft[e]rlätt H(ustru) Elijn samma tompt för(nämn)de Jöns, wälwilieligen .. för siu marc. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 4 (1590). Vele vij efterlathe .. (danskarna) med Elffsborg till underpantt desse häred. A. Oxenstierna 1: 85 (1613). Efter Cyrus hade .. (Cyaxares’) dotter til hustru, .. efterlät (han) honom regementet, så länge han lefde. Krook Alm. 1707, s. 30. Åt rätta äganden måst’ han mig efterlåta. Kolmodin Qv.-sp. 1: 379 (1732).
e) lämna (ngn hans mening l. företrädesrättighet osv.) obestridd, lämna (ngns ro o. d.) ostörd, lämna l. unna (ngn hans frihet l. ngn ro o. d.). (I den av Uppsala möte 1593 antagna bekännelsen finnes intet annat än) thet som .. i alle måtto efterlåter oss vår christelige frihet. RA 3: 131 (1593). Så länge Konungen i Påland ey wille effterlåta Kongl(ig) May(estä)t sin behörige Tittel. Widekindi Krigsh. 567 (1671). Jag vil .. effterlåta hvarjom och enom hans fria mening. Münchenberg Scriver Fåret Föret. 6 a (1725). Lysias efterlät honom ingen ro. Weise Narrar 2: 17 (1771).
f) [jfr motsv. anv. i ä. d.] medgiva, erkänna, vidgå, gå med på (att ngt förhåller sig så l. så). Om wij .. skulle thet them effterlåta, at the Catechismi Läros Stycker nogsampt kunde lära. Rudbeckius Luther Cat. 16 (1667).
3) [till EFTER- 4, sannol. efter t. nachlassen; jfr ä. d. efterlade] (numera bl. möjl. ngn gg i högre stil) efterskänka, avstå från (kravet på), icke utkräva (en fordran, en rättighet l. förmån, böter, skatt, en prestation osv.), befria l. dispensera från (en skyldighet l. ett förbud o. d.). (Biskoparna begära att i fråga om bestämmelser för äktenskapshinder få veta) huru mykit här uthi skal varda effterlåtit och dispenserat. RA 1: 462 (1546). K. M:t efterlat honom halfparten (av böterna). Johansson Noraskog 2: 316 (i handl. fr. 1551). Att Edher Kong(lig)e Ma(jestä)tt .. migh samme skuldt nodigest tilgaff och äptärleet. FH 4: 360 (1558). Erkebiskop Rudolf i Rheims .. blef tvungen, att .. aflägga eden knäböjande, hvilket eljest varit Biskoparna efterlåtet. Strinnholm Hist. 3: 733 (1848). Domarn hälften efterlåter. C. V. A. Strandberg 3: 230 (1854). Sundén (1885; angivet ss. föga br.).
4) [till EFTER- 4, sannol. efter mnt. achterlaten o. nalaten, ä. t. nachlassen; jfr ä. d. efterlade o. holl. nalaten] (numera föga br., med ålderdomlig l. högtidlig prägel) underlåta, uraktlåta, försumma (ngt l. att göra ngt). P. Erici Musæus 1: 116 a (1582). Intet är effterlåtedt, som den gemene (dvs. allmänna) velståndh .. kan erholle (dvs. uppehålla) och styrkie. A. Oxenstierna 2: 361 (1619). De hafva vanhäfdat vetenskaperna, då de efterlåtit at utvidga dem. Höpken 1: 222 (1745). Det (är) tegelverksägarens fördel att .. ej genom en illa använd sparsamhet efterlåta (tork-)planernas ordentliga beredande. Gundberg Tegel 12 (1860). (Statsministerns) förmätna svar .. att det var han och hans kolleger som buro ansvaret för hvad som gjordes och efterläts i Sveriges land. SDS 1914, nr 68, s. 10.
Spalt E 178 band 7, 1918