| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
EFTERSLAG äf3ter~sla2g, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) användt ss. vbalsbst. till EFTERSLÅ 1: efterlysning. Då ”några vanartiga sällar”, såsom det heter i magistratens publikation och efterslag, .. gjort åtskilliga insolentier hos generalstaternas .. resident. Lundin o. Strindberg G. Sthm 580 (1882; efter handl. fr. 1678).
2) (†) användt ss. vbalsbst. till EFTERSLÅ 3: efterslåtter. Bureus Suml. (före 1647; på opag. blad i slutet av hskr.).
3) [till EFTER- 8 c; jfr motsv. anv. i holl. o. t.] om (svagare) slag som följer efter ett annat (l. andra), nytt slag. Efter hvarje profstycket meddeladt slag följer ett antal efterslag. Tekn. tidskr. 1891, s. 124. (S. k. galopprytm hos hjärtat anses av somliga forskare) uppstå genom en abnormt uppträdande .. spänning af ventrikelväggen under diastole (dvs. hjärtpausen), framkallad af förmakskontraktionen, alltså vara ett efterslag under diastole. Petersson Fys. undersökningsmet. 245 (1908). — särsk. (numera knappast br.) ridk. i vissa språng: bakfötternas samtidiga slag i marken efter det likaledes på en gång skeende slaget av framfötterna. Ehrengranat Häst. rör. 85 (1818). Dens. Ridsk. II. 1: 108 (1836).
a) (†) om det förh. att en l. flera toner som höra till ett ackord i en (längre) följd av dylika anslås l. inträda (för varje ackord lika mycket) senare än övriga i ackordet ingående toner, varigm en brytning i rytmen (ett slags synkope) uppkommer. Londée Kellner 17 (1739).
b) (föga br.) efterslående ton l. not (se EFTERSLÅENDE a). Vogler Harm. känn. 22 (1794). jfr Envallsson Mus. lex. (1802).
c) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] dels (motsatt FÖRSLAG) om en l. flera toner av kort tidsvärde vilka, fogade till en (melodisk) huvudton (o. inräknade i dess tidsmått), tjäna ss. ett slags övergång till följande huvudton, dels om den av tonen närmast under huvudtonen o. denna senare bestående avslutningen av en (vanlig) drill; äv. om de i båda fallen använda noterna l. binoterna. Garke Mus. cat. 43 (1827). Pfeiffer (1837). NF (1880). jfr: (Tuppen) kunde .. gala på ett öfverlägset sätt med ett litet efterslag efter det vanliga ”kuckeliku”, som lät så oändligt nobelt. Fitinghoff Tafl. 58 (1886).
5) [till EFTER- 8 c; jfr liknande anv. i holl.] språkv. svagare o. kortare ljud som följer omedelbart efter ett starkare o. längre; efterföljande biljud, efterljud; jfr EFTERKLANG 4. Lång vokal med ett mycket kort, otydligt efterslag, som i allmänhet gör intryck af ett e. J. A. Lundell i Landsm. 1: 131 (1879). K och g förekomma (i turkiskan) både med postpalatalt och prepalatalt uttal, och det senare får ofta liksom ett efterslag af i (j), t. ex. köj [kiöi], ”by”, göz [gjöz], ”öga”. NF 16: 1012 (1892). Svahn Lärob. i muntl. föredr. 45 (1903).
Spalt E 219 band 7, 1918