Publicerad 1918   Lämna synpunkter
EFTERSPRÅK, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[bildat till EFTER- 8 efter mönstret av o. ss. motsättning till det äldre ordet FÖRSPRÅK; jfr EFTERORD (se d. o. 2): FÖRORD, EFTERTAL (se d. o. 3): FÖRETAL]
(†) efterord, efterskrift. Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 622. Den enfaldiga, förvirrade stil, som (i Snorres Edda) utmärker Förespråkets och Efterspråkens Författare. Cnattingius Sn. E. XII (1819). Det för- och efterspråk som åtföljer den gamla samlingen (av svenska folkvisor). Geijer I. 8: 69 (1835). Atterbom Vitt. hist. 200 (1845).

 

Spalt E 235 band 7, 1918

Webbansvarig