| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
EFTERTRÄNGA äf3ter~träŋ2a, v. -er, -de, -t, -d; se för övr. TRÄNGA.
1) [till EFTER- 2 c; jfr motsv. anv. i t.] numera bl. ngn gg i p. pr.) tränga (fram) efter (en fiende), sätta efter, förfölja; jfr TRÄNGA EFTER. Huru Daleröhambn skulle i möijeligste defension settias, så frambt fiendens flåtta skulle effterträngia och opå Daleröön och wåra skiepp något attendera (dvs. göra ett angrepp på). Dahlberg Dagb. 202 (1677; Lundströms uppl.). När .. (valdenserna) sågo sigh ifrån alla orter ansättias ..; sökte the så mycket mehra högden, som fienden them meer efterträngde. Isogæus Segerskiöld 300 (c. 1700). Banér .. försvarade .. (passet) mot den efterträngande Piccolomini. Fryxell Ber. 7: 184 (1838). — (†) refl. (Fienden drager sig) fort i Pultusk in, han (dvs. Karl XII) sig ock eftertränger. Geisler Vitt. 351 (1709).
2) [till EFTER- 7; jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) åstunda, eftertrakta; jfr TRÄNGA (efter ngt). Thett partie .. haffve affstundet (dvs. åstundat) och effterträncht till att undertrycke (Sverges välfärd och bästa). G. I:s reg. 29: 398 (1560).
Spalt E 276 band 7, 1919