| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EHO ehω4, oböjl. pron.
Anm. 1:o. Numera användes ordet bl. arkaiserande, i sht i poesi o. högtidligt, särsk. religiöst spr. Enligt G. J. Adlerbeth (1788) i Försl. t. SAOB brukades ordet redan på hans tid ”ej utan i alfvarsam skrifart, särdeles i andelig och Domstil”.
2:o. Ordet användes, liksom de enkla orden HO o. VEM, så gott som alltid om person o. oftast i sg. När det användes i pl., står det, efter vad det vill synas, alltid ss. predikatsfyllnad. Ex.: G. I:s reg. 1: 2 (1521), Schönberg Bref 3: 165 (1778). Ngn enstaka gg användes ordet om sak, t. ex.: Alla lärare böker ää hoo the hälst wore. O. Petri P. Eliæ b 3 b (1527). Hvarje vara, eho hon vara må. Nyblæus Pharm. 17 (1846).
3:o. Beträffande ordets funktion i satsen må nämnas att det nästan uteslutande förekommer ss. subjekt l. ss. predikatsfyllnad, alltså i nom. De fall där det har annan ställning i satsen äro sällsynta. I egenskap av allmänt relativt pron. påträffas det ss. indirekt obj. i språkprovet från Emporagrius under 1 samt ss. direkt obj. hos t. ex. Celsius G. I 2: 86 (1753) o. Adlerbeth Ant. 1: 270 (c. 1792). Styrt av en föregående prep. står det i språkprovet från Lyttkens o. Wulff under 1. När eho tjänstgör ss. obest. pron. o. sålunda hör endast till huvudsatsen o. ej till ngn bisats, är det likaledes vanl. antingen subj. l. predikatsfyllnad. Ss. direkt obj. har det här påträffats t. ex. i följ. språkprov: Eho, som ej lyda hastar. / Jag ned genom fönstret kastar. Wirsén Ton. o. sägn. 20 (1893). Styrt av en föregående prep. anträffas det t. ex. i följ. språkprov: 34-års lag bjöd lifvets förlust .. för eho som ingått tvegifte. Almqvist Am. H. 2: 34 (1840) samt i språkprovet från C. A. Ehrensvärd under 2 b. I egenskap av frågande pron. står det ss. direkt obj. i språkprovet från Växiö rådstur. prot. under 3 b.
1) till E-, pref.1 4 a, ss. allmänt relativt pron., inledande en allmän relativsats, i vilken stundom förekommer ett eg. pleonastiskt än, förr äv. ock l. helst (jfr anm. till E-, pref.1 8): vem än (som), vem som helst som, vemhelst som; stundom liktydigt med: var och en som, envar som. Alle e hoo the hælst ære. G. I:s reg. 1: 5 (1521). Föör then skul äst tu vtan vrsaak o menniskia ee hoo tu äst som dömer. Rom. 2: 1 (NT 1526). Ää hoo the äre som honom haffua förtörnat, såå skal han doch giffwa them til. O. Petri Handb. H 1 a (1529). Ehoo dermed beslås (näml. med tillvärkning av oduglig koppar) skall tappa (dvs. mista) kopparen. RP 7: 532 (1639). Ehoo aff them (dvs. David eller Assaf) thesze .. ord (ur Psalt. 73) tilägnas, så är thet jw sant, at the hafwa sitt vrsprång aff then Helige Anda. Emporagrius Likpr. ö. L. Torstenson 26 (1651). Emot eho det vara må, förklara vi (osv.). Lyttkens o. Wulff Ordl. Inl. 35 (1911). — (†) omedelbart föregånget av helst. Hälst ehoo thet är, / Som lijder aff Synden beswär; / Hoos Gudh han Hugswalelse finner. Brasck Förl. son. M 2 b (1645).
2) [jfr anm. nedan] ss. (mer l. mindre klart utpräglat) obest. pron.
a) med syftning på en efterföljande, av som inledd relativ bisats: var och en, envar. Ehoosom will sine Barn .. wäl, han beflijte sig altijd om at giöra det Herranom wäl behagar. Rudbeckius Kon. reg. 300 (1616). Angående then Polske Nationen, så är .. til märckiande, at ehoo som vthi Polen ingen Adelsman är, för en Bonde passerar. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 363 (1680). Eho, han vare hvem han vil, som i slikt mål öfver mitt samvete härska vil, är i Tyranners antal. Tessin Bref 2: 271 (1755). Eho som förtörnar sin moder, / snart svider på världsdomens dag. Ossian-Nilsson Orkester 137 (1907). — särsk.
α) (†) med som i den följande relativsatsen omedelbart följt av ett eg. pleonastiskt helst l. ock (jfr anm. till E-, pref.1 8). Saa wæll .. bönder, som andra ee hoo som helst ther medh beslaghen vardher. G. I:s reg. 1: 243 (1524). Eho, som hälst Crona bär, bör ock bära dess tyngd. Tessin Bref 2: 355 (1755). Afvikandet ifrån den då gällande Regerings Lagen, blef altid det samma, eho som ock utnämnde Ledamöter til sådana Commissioner. Schönberg Bref 2: 342 (1778).
β) (†) i så beskaffad konstruktion att den med eho som inledda satsen närmar sig l. övergår i bet. av villkorssats. Eho, som ei giör sitt Contract fyllest, skall hela hans goda (dvs. gods) och egendom .. stå hans Creditorer til underpant. Nordberg C. XII 1: 645 (1740).
b) (†) icke följt av relativ bisats: vem som helst, vem det än må vara; stundom följt av som helst. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. B 7 b (1587). Uti Petronii kyrka såg han gamla taflor, alltid en vällust att se, ehvar och af eho. C. A. Ehrensvärd 11 (1782). Ingen, eho som helst. Bergman V. sm. skr. 336 (1846).
Anm. till 2. Anv. är utvecklad ur 1. Såsom allmänt relativt pron. innefattar eho (liksom lat. quicunque, fr. quiconque) vanl. i sig både korrelat o. relativ. Genom tillägg av som förtydligades den relativa karaktären av eho. Ofta kan eho som uppfattas ss. ett enhetligt allmänt relativt pron., o. eho har i dylika fall ej ännu blivit ett klart obest. pron.; så torde särsk. vara fallet i förb. eho som ock, eho som helst. Fullt typiskt obest. pron. föreligger, utom i b, bl. i sådana fall där som ej följer omedelbart efter eho, ss. i språkprovet från Tessin ovan under a.
3) (†) ss. interrogativt pron., inledande en indirekt frågesats.
a) ss. allmänt interrogativt pron.: vem (som) än. (Hopen) blundar sjelfmant, och ej bryr sig om / eho på thronen sitter. Ling Riksd. 143 (1817).
b) till E-, pref.1 6, ss. egentligt interrogativt pron.: vem. (Herren) lät nu see ehoo han war, som nu .. (israeliterna) så lenge j öknene fölgdt hadhe. P. P. Gothus Underv. M 7 a (1590). (Jag) anhåller .. om .. uppskof i saken, in tills iag får vetta, ehoo iag tilltala bör, och hvem som bör tilltala mig. Växiö rådstur. prot. 5 juni 1732.
Spalt E 339 band 7, 1920