Publicerad 1920   Lämna synpunkter
EKVINOKTIUM e1kvinok4tsium l. ek1-, l. -nok4s-, n.; best. -iet; nästan bl. i pl. -ier; förr äv. EKVINOX, r., best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet æqu-. eqvinox J. G. Oxenstierna, Leopold 6: 75 (1803))
Etymologi
[jfr t. äquinoktium, ä. eng. equinoctium, av lat. æquinoctium, dagjämning, av æquus, lika, jämn (jfr EKVAL), o. nox, natt (se NATT). Formen ekvinox är, liksom eng. equinox, lånad från fr. équinoxe. Jfr under DAGJÄMNING o. EKVATOR]
astr.
1) tidpunkt då dag o. natt äro lika långa; särsk. om de två bestämda dagar under året då detta förh. inträffar; dagjämning. Och Eqvinoxen re’n, som återkallad är, / Åt .. (jordens) fruktbarhet bebådar ändtlig hvila. J. G. Oxenstierna 2: 149 (1796, 1806). NF (1881).
2) dagjämningspunkt; jfr EKVINOKTIAL-PUNKT. Æquinoctiernes præcession. Melanderhjelm Astr. 1: 84 (1795). Ekliptikan .. skär eqvatorn .. i två .. punkter .., hvilka man benämner dagjemningspunkter (eqvinoctier). Lindhagen Astr. 261 (1860).
Ssg (till 1): EKVINOKTIE-MOMENT. (æquinoctii-) astr. om tidpunkten för dagjämningens inträdande, dagjämningsmoment. Melanderhjelm Astr. 1: 53 (1795).
Anm. I st. f. ssgr med ekvinoktium användas vanl. ssgr med EKVINOKTIAL.

 

Spalt E 394 band 7, 1920

Webbansvarig