Publicerad 1921   Lämna synpunkter
ELATIV e3la~ti2v l. 40~1 l. 104; best. -en; pl. -er; l. ELATIVUS e3la~ti2vus l. 40~10 l. 1040; best. -tiven; pl. -tiver; r. (l. m.).
Ordformer
(elativ Renvall Fin. spr. 52 (c. 1817, 1840) osv. elativus Suomi 1841, 5: 35, Noreen VS 5: 200 (1906))
Etymologi
[bildat under anslutning till ABLATIV av lat. e-, ut (se EX-). Ordet är i bet. 1 först användt av den finske språkforskaren G. Renvall († 1841)]
språkv.
1) kasusform i fin. (m. fl. spr.) uttryckande det ställe l. föremål från vars inre en rörelse sker. Renvall Fin. spr. 52 (c. 1817, 1840). H. Bergroth i Kal. sv. folksk. v. 1912, s. 182.
2) (ny anv.) i fråga om andra språk än fin., om själva det betydelseförhållande som i fin. uttryckes gm kasusformen elativ. Lokal elativ uttryckes vanligen medelst prepositionen ur. Noreen VS 5: 200 (1906).
Anm. Ss. adj., motsv. bet. 2, användes ordet av Noreen VS 5: 200 (1906).

 

Spalt E 405 band 7, 1921

Webbansvarig