| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
språkv. (i uttalet) utelämna l. utstöta (ett ljud l. en stavelse); urspr. o. oftast i fråga om det i den lat. verstekniken förekommande förh. att slutvokalen i ett ord (l. sista stavelsens vokal jämte följande, stavelsen slutande ’m’) vid skandering icke uttalas framför ett följande med vokal l. ’h’ börjande ord; ofta äv. om det förh. då i fr., it. o. andra språk ett ords slutvokal utstötes framför ett annat ord som börjar med vokal eller stumt ’h’; i sht i pass. Wallmark Scheller 307 (1803). Tvetydigheten .. kan bero därpå, att i det ena ordet t i det andra k är elideradt. M. A. Castrén i Suomi 1841, 2: 10. Widholm Fr. spr. 32 (1879).
Spalt E 469 band 7, 1921