Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ELYSIUM ely4sium l. 0302, n.; i best. anv. utan slutart.; l. (numera mindre br.) ELYSÉ e1lyse4 l. el1-, r.; best. -en l. -n; pl. -er.
1) i den gr.-romerska mytologien: benämning på den plats där de saligas vålnader l. skuggor vistades.
2) (i vitter stil) i bildl. o. överförd anv., om de kristnas paradis l. himmel (l. annan motsv. föreställning); allmännare: paradis, himmel, paradisisk(t) vistelseort l. ställe; äv.: paradisiskt tillstånd, sällhet, lycksalighet. Jag ville (hoppas) .. ännu i sjelfva Elysén. Franzén Skald. 4: 58 (1810, 1832). (Du) tog mig upp i ditt Elysium. E. Sjöberg 73 (c. 1820; till den första kärleken). Kristianernas Elysium. Rydberg Ath. 382 (1859). Två dödströtta hjärtans rymning emot ett elysium. Levertin (1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 291.
1) till 1: som tillhör l. har avs. på osv. Elysium; särsk. [efter fr. les champs élysiens, lat. Campi Elysii, gr. Ἠλύσια πεδία l. Ἠλύσιον πεδίον] i uttr. (de) elyseiska (i sht förr äv. elysiska) fälten o. d. Eliseiske Fältet. Ehrenadler Tel. 787 (1723). De Elisiska Parcker. Bliberg Acerra 143 (1737).
2) (i vitter stil) till 2: paradisisk, himmelsk; säll, lycksalig. En elysisk natur. Elysisk sällhet, ro. Du Elyseiska Mark, du äffterlängte ort. I. Börk i LejonkDr. 12 (1689). Glädjeblommor på det gröna / Lifvets träd, elysiskt sköna. Stagnelius (SVS) 4: 153 (c. 1822).
Spalt E 484 band 7, 1922