| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EMINENS e1minän4s l. em1-, i bet. 1 r. l. f.; i bet. 2 m. (f. Dalin (1850), Wenström o. Jeurling (1891)); best. -en; pl. (i bet. 2) -er ((†) -entier Weise 1: 137 (1769)).
1) (numera föga br.) upphöjd l. framskjuten ställning, höghet, värdighet, glans; stundom: maktfullkomlighet, auktoritet. Titlar, som de föra pläga, aff deras Börd, Eminens (osv.). Rudbeckius Kon. reg. 445 (1619). Huru .. Consistorium will här med giöra, står wthj thess Eminents och Myndighet. VDArk. 1650, nr 83. (Skola Akademiens ledamöter tagas) bland dem, hvilka genom sin eminens i samhället ge eminens åt sjelfva yrket att vara litteratör(?) Agardh (1838) hos Ljunggren SAHist. 1: 79. G. Dalin (1871).
2) titel för högre dignitärer inom den katolska kyrkan, näml. kardinaler, andliga kurfurstar samt Johannitordens stormästare; förr (icke officiellt, stundom skämts.) om sv. biskop; ”höghet”, ”högvördighet”. Ers eminens. Hans eminens kardinalen. (Kardinalerna) låta sigh .. medh then Titelen Eminentz effter Urbani VIII. förordning (1630) hälsa. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 434 (1680). Emedan Jag .. icke kan träffa Hans Högwördiga Eminentz H. Doctoren och Biskoppen hemma. VDAkt. 1695, s. 959. Humbla Landcr. 256 (1740; om Johannitordens stormästare). A. Törneros (1827) i TurÅ 1916, s. 70 (skämts. om Tegnér)- Någon bild av Pius X fanns icke i eminensens (dvs. kardinal Rampollas) hem. A. Wall i NordT 1921, s. 275.
Spalt E 512 band 7, 1922