Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENGLÄNDARE äŋ3~län2dare, i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. (bl. uppvisat i bet. 1) ENGLÄNDER, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(eng- Kiöping Resa 7 (1667) osv. enge- Schroderus, Dalin Arg. 2: 189 (1734, 1754). — -ländare Kiöping Resa 7 (1667) osv. -länder Schroderus, Dalin Arg. 2: 189 (1754))
Etymologi
[avledn. av ENGLAND; jfr d. englænder, t. engländer, ä. t. engelländer]
1) (numera föga br.) engelsman. Schroderus Os. 2: 702 (1635). Jamaica .. hörer .. Engländarne (till). Regnér Första begr. 133 (1780). Engländarn biskop Henrik. Qvanten Dikt. 88 (1880). FinT 1886, 1: 247. — särsk. i sg. best. i icke individuell anv. ss. beteckning för den engelska nationen l. staten (l. om en samling individer som kunna anses representera dessa); jfr ENGELSMAN 1 a. Itt foedus skulle slutes medh Engelendaren. RP 6: 15 (1636). SP 1780, s. 314.
2) häst av engelsk ras. Kurck Lefnadsm. 98 (1705). Essén Bluffare 126 (1908).
Avledn.: ENGLÄNDARINNA, f. [jfr d. englænderinde, t. engländerin] (†) engelsk kvinna, engelska. Atterbom Minnen 516 (1818).

 

Spalt E 614 band 7, 1922

Webbansvarig