| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera föga br. utom i fråga om äldre förh.) jur. böter som odelade tillfalla en person l. myndighet. The saker oc brotemol som vore ensaker ære epter lagen. GR 3: 29 (1526). Böthe .. 6 öra .., och thet är hans eensak som klaghat hafuer. Lagförsl. 216 (c. 1609). RB 32: 2, 3 (Lag 1734). 2 NF 7: 646 (1907).
2) [utvidgad anv. av 1] ngt som med ensamrätt tillkommer l. som angår ngn ensam; ngns prerogativ; förr ngn gg konkret; numera nästan bl. i förb. vara ngns ensak. Om jag vill skänka bort mina pängar, är det min ensak; jfr 3. Hustrur, som uphöja sina små hiärnar i Männernes ensaker ända til deras ämbeten. Dalin Arg. 1: 245 (1733, 1754). Hasselquist Resa 536 (1752). Tull är Kronones ensak. Nicander G. sann. 121 (1767). Religionen är hjertats ensak. LBÄ 21—22: 18 (1799). En .. (någon) tillhörig, men .. af en annan mot ägarens .. vilja besutten ensak. Biberg 3: 323 (c. 1823).
3) ngt för vilket ansvaret (förr äv. mödan l. besväret o. d.) får bäras av ngn ensam, för vilket ngn får skylla sig själv o. d.; numera nästan bl. i förb. vara ngns ensak. Schroderus Liv. 176 (1626). Äfvenväl Förhören med .. tjenstefolk .. (hava) varit min ensak, utan minsta biträde. VDAkt. 1785, nr 472. Jag nödgas allt updaga, / Det hennes ensak blir at sig ur fällan draga. Rademine Goethe 62 (1799). (Jungfrun) svarade ..: det är fruns ensak om frun blir sjuk. Söderberg Främl. 18 (1903).
4) (†) ngt som (inom sitt område) är det (enda) väsentliga för ngn; ngt som är utmärkande för ngn l. ngt; ngns l. ngts egendomlighet (se d. o. 1). Hasselquist Resa 20 (1749). (Rousseau frånkänner kvinnokönet t. o. m.) lif och häftighet, som Kiönets ensak var. Nordenflycht Fruent. 20 (1762). Detta (blev) hufvudsaken, ja, ensaken för deras .. bemödande. Wallin Rel. 1: 57 (1818).
Spalt E 648 band 7, 1922