Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EPIFANIA ep1ifani4a l. e1p-, r.; i best. anv. utan slutartikel. Anm. I ä. tid användes i samma bet. stundom den lat. gen. sg. epiphaniæ(-e) (med utelämnat huvudord betecknande dag l. fest). Widh Epiphaniæ. Svart G. I 76 (1561). Därs. 86, 136.
Etymologi
[av senlat. epiphania, n. pl. l. f. sg., av sengr. ἐπιφάνια, n. pl., till ἐπιφαίνειν, visa, manifestera, av ἐπί, på, för (se EPI-), o. φαίνειν, visa (jfr FENOMEN)]
kyrkl. namn på trettondagsfesten, urspr. firad till minne av Jesu härlighets o. gudoms uppenbarelse i hans dop, sedermera till minne av att Kristus på trettondagen uppenbarade sig för hedningarna, representerade av de vise männen från Österlandet. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 81 (1834). NF (1907).
Ssg [formen på -e är urspr. lat. gen. sg.]: EPIFANIA- l. EPIFANIE-FEST. (-nie- Sander Dopn. 7 (1899)) Cornelius LbKyrkoh. 21 (1860).

 

Spalt E 689 band 7, 1922

Webbansvarig