Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EPITAFIUM ep1ita4fium l. e1p-, n.; best. -iet ((†) -iummet Cavallin Herdam. 3: 410 (cit. fr. c. 1680)); pl. -ier; l. EPITAF -ta4f, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(-tafium (-ph-) 1610 osv. -taf (-taphe) 1774 osv.)
Etymologi
[av lat. epitaphium resp. fr. épitaphe, av gr. ἐπιτάφιον, av ἐπιτάφιος, adj., av ἐπί, på (se EPI-), o. τάφος, grav]
1) (†) inskrift på gravvård. Kling Spectator O 2 b (1735). Wenström o. Jeurling (1891).
2) (förr) (kort) griftkväde; klagosång (över en död). Raumann Ryning 14 (1610). Wieselgren Bild. 256 (1883, 1889; om en lat. klagosång över A. Oxenstierna).
3) i kyrkan l. på annan plats uppsatt, ofta konstnärligt utstyrd minnestavla över död person med inskription angivande den dödes födelse- o. dödsår samt andra data ur hans liv. Sigfridi H 3 b (1619). Ett kosteligit Epitaphium af Marmor och Albaster. Peringskiöld Mon. Upl. 53 (1710). Hahr ArkitH 434 (1902).
Ssgr: (3) EPITAF- l. EPITAFIE-SKULPTUR. —
(1, 2) -STIL. Epitafstilens vanliga öfverdrifter. Cederschiöld Sverre 171 (1901).

 

Spalt E 695 band 7, 1922

Webbansvarig