| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ERIK e3rik2, m.
manligt personnamn (under forntiden o. medeltiden ofta buret av svenska konungar). — särsk. [jfr Hjelmqvist Förnamn 37 ff. (1903)] i oeg. anv.; jfr BLÅ-ERIK.
1) benämning på den dag (den 18 maj, Erik den heliges dödsdag), som i almanackan är betecknad med namnet Erik; jfr ERSMÄSSA. Ordasättet: ”När Erik ger ax, ger Olof (dvs. den 29 juli) kaka”. Afzelius Sagoh. 3: 36 (1841).
2) (folkligt skämts.) i uttr. Gamle Erik, eufemistisk benämning på djävulen. NordT 1896, s. 620. — jfr GAMMEL-, HORN-ERIK.
3) [efter d. mester Erik (Holberg)] (skämts.) i uttr. mäster Erik, benämning på det redskap (käppen, riset o. d.) som användes vid utdelande av kroppslig aga. Det endaste, som .. (Jeppe) frucktar före, är Mäster Erick (så kallar jag karbasen). Lagerström Jeppe 4 (1736). Posten 1768, s. 164. Dansa mäster Eriks polska. Palmær Eldbr. 186 (1855; 3 uppl.). Nordlund Skolförh. 12 (1893).
Spalt E 709 band 7, 1922