Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ERINRING æ3r~in2riŋ l. ä3r~, äv. e3r~ (ä`ri´nnrinng Dalin), förr äv. ERINDRING (eri´ndring Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) till ERINRA 1; äv. konkretare; numera nästan bl. i pl. l. ss. best., ersättande ERINRAN 1 i dessa former. Spegel Pass. 31 (c. 1680). Föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade beslut. SFS 1841, nr 47, s. 13. Björling Civilr. 195 (1908).
2) till ERINRA 2; äv. konkretare; vanl. i pl. l. ss. best., ersättande ERINRAN 2 i dessa former. Rektors erinringar lämnade den självsäkre adjunkten alldeles oberörd.
3) till ERINRA 3; ofta konkretare: påpekande, anmärkning, invändning; vanl. i pl. l. ss. best.; jfr ERINRAN 3. Vij förstå gärna hans goda rådh och erinringar till thenne tractat. OxBr. 3: 494 (1635). Protocollet blef utan erhindring upläsit. VDAkt. 1739, nr 525. Förf. ang. döfst.-underv. 25 (1889). — jfr FÖR-ERINRING.
4) till ERINRA 5; ofta konkretare; särsk., dels om den enskilda erinringsbilden: hågkomst, dels (i sht i vitter framställning) om den del av medvetandet som aktualiserar l. bevarar erinringar: minne; stundom: erinringsförmåga; jfr ERINRAN 5. Bergklint Vitt. 138 (1761). Erinringar från när och fjerran! kommen / Och krönen med er aftonglans min dag. Atterbom LÖ 1: 7 (1824). Den rikt fyllda tiden är under upplefvandet kort, i erinringen lång. StudModSpråkv. 4: 245 (1908). — jfr ÅTER-ERINRING.
(1) -VIS, adv.
Spalt E 712 band 7, 1922