Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ERKÄNNANDE æ3r~ɟän2ande l. ä3r~, äv. e3r~ (erkä´nnande Weste), n.; best. -et; pl. -en.
vbalsbst. till ERKÄNNA; jfr ERKÄNSEL, ERKÄNSLA. — särsk.
1) till ERKÄNNA 3; äv. konkretare. Wikforss (1804; under erkennung). Erkännandet af en förtjenst, utom sin egen, är första villkoret för bildning. Rydqvist i SAH 12: 527 (1827). Rättvisan fordrar det erkännande, att (osv.). De Geer Minnen 2: 64 (1892).
2) till ERKÄNNA 4; ofta konkretare: (bevis på ngns) uppskattning (av ett utfört arbete l. dyl.); ofta närmande sig bet.: beröm, pris, ros, lovord. Nordforss (1805). Den danska konsten (har) under dessa år .. frambragt mycket, som är värdt erkännande. Eichhorn KonstH 168 (1881). Dessa äretecken voro .. väl förtjenta erkännanden för hvad han verkat och gjort. Wisén i 3 SAH 4: 367 (1889). Af sin tid vann han (dvs. Olaus Petri som hävdatecknare) icke det erkännande, som vi äro stolta att gifva honom. H. Hildebrand Därs. 23: 194 (1908).

 

Spalt E 716 band 7, 1922

Webbansvarig