Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EUFONI äv1foni4 l. ä͡u1-, äv. -få- l. -fω-, r. (f. Dalin (1850), WoJ (1891)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet -pho-)
Etymologi
[ytterst av gr. εὐφωνία, till εὔφωνος, välljudande, av εὐ– (se EU-) o. φωνή, röst, ljud (se FONETIK)]
i sht språkv. välljud; motsatt: kakofoni. Att .. (vid psalmboksrevisionen) noga i acht tages .. (rytmen) och euphonien. O. Swebilius (1692) i KyrkohÅ 1906, s. 181. För Euphoniens skul. Cellarius LatGr. 111 (1730). Suomi 1845, s. 354.
Avledn.: EUFONISK040, adj. i sht språkv. adj. till EUFONI: som avser l. tjänar välljudet. Lyceum 2: 53 (1811). Ett eufoniskt d inskjutes (i Vätömålet) mellan n ock r. Landsm. II. 4: 55 (1882).

 

Spalt E 771 band 7, 1922

Webbansvarig