Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EVANGELIST e1vanjelis4t l. ev1-, l. 01—, i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 o. 4 m.||ig.; best. -en; pl. -er ((†) -ar Psalt. 68: 12 (Bib. 1541), Bäckström FrSpr. 183 (1729)).
1) om varje särskild av författarna till de fyra evangelierna i Nya testamentet; äv., i överförd anv., om skrift författad av ngn bland evangelisterna, evangelium (se d. o. 2). Thet nyia testametzens böker .., huilkit först vthscriffuit war vth aff the helgha Euangelister och Apostlar. FörsprNT 4 a (1526). En Codex Græcus med alle 4 Evangelisterne in 8:vo på Pergament. Björnståhl Resa 1: 139 (1770). Evangelisterna Markus och Lukas. Ahnfelt o. Bergqvist 4 (1895). — (†) i obest. form ss. omedelbart efterställd apposition. S. Johannes Euangelista. Mess. 1531, s. B 2 a.
2) i den äldsta kristna kyrkan: person som utan att vara bunden vid en viss församling predikade evangelium, kringresande missionär. (Herren) hafuer .. sombligha satt til apostlar, sombligha til prophetar, sombligha til euangelister, sombligha til heerdar och lärare. Ef. 4: 11 (NT 1526). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 68 (1834). Anjou Kyrkoh. 5 (1842). — (†) i obest. form ss. omedelbart efterställd apposition. (Vi) gingom in vthi Philippi euangelistes hws. Apg. 21: 8 (NT 1526).
3) [anv. utvecklad ur 2] hos vissa protestantiska sekter: innehavare av visst andligt ämbete (som införts delvis med Ef. 4: 11 ss. stöd); i sht om lekman som värkar ss. kringresande predikant i den inre l. yttre missionen; inom den yttre missionen särsk.: infödd person som utbildats för missionärsvärksamhet. Lundh Jacobi Irv. 51 (1870; i fråga om irvingianer). Målet (med missionsskolan i Massaua) var närmast att fostra unga infödda till evangelister på sina respektive fält inom den gamla etiopiska kyrkan. 2NF 18: 674 (1912). — jfr SÅNG-EVANGELIST.
(1) -SYMBOL. sinnebildlig framställning varmed i den äldsta kyrkan de fyra evangelisterna betecknades; jfr -TECKEN. NF (1881). TurÅ 1910, s. 192. —
(1) -TECKEN. = -SYMBOL. De från medeltiden kända evangelisttecknen, engeln för Mattheus, det vingade lejonet för Marcus, oxen för Lukas och örnen för Johannes. PT 1892, nr 181 A, s. 3.
Spalt E 781 band 7, 1922