| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EVAR, pron., numera bl. ngn gg i gen. EVARS evar4s l. eva4rs.
1) [jfr E-, pref.1 4 a] (numera knappast br.) ss. allmänt relativt pron., inledande en allmän relativsats, i vilken stundom förekommer ett eg. pleonastiskt än, förr äv. helst: vem än. Biude och formane wij eder Dannemen alle, ee huars landbor i helszt äre. GR 12: 159 (1539). Weste (1807). Björkman (1889).
2) [jfr anm. till EHO 2] (†) ss. (mer l. mindre klart utpräglat) obest. pron., med syftning på en efterföljande, av som inledd relativ bisats: var och en, envar. Ehwar som jord och hemman af nyo .. tillträder, han skall .. gärdesgård .. uprätta. FörarbSvLag 4: 273 (1692).
Spalt E 784 band 7, 1922