Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EXKLAMATION äk1sklamatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. (f. Dalin (1850), WoJ (1891)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. exklamation, eng. o. fr. exclamation; av lat. exclamatio (-ōnis), till exclamare (se EXKLAMERA)]
(numera mindre br.) (retoriskt l. patetiskt) utrop. Botvidi 24 Lijkpr. g 2 a (1628). Moberg Gr. 60 (1815). Man finner ej här, såsom ofta är händelsen i predikosamlingar, idkeliga utrop och exklamationer. Frey 1844, s. 125. Quennerstedt i KKD 3: 109 (1907).
Ssg: EXKLAMATIONS-TECKEN. (†) språkv. utropstecken. SvLitTidn. 1818, Bih. sp. 12. Täubel Boktr. 1: 86 (1823).

 

Spalt E 833 band 7, 1922

Webbansvarig