| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EXTAS äksta4s, r. (m. Lindfors (1815), WoJ (1891); f. Lundell); best. -en; pl. -er; förr äv. EXTASI, r. l. f. Anm. Förr användes stundom den gr.-lat. formen. Bergklint Vitt. 137 (1761), Ahrenberg Män. 2: 124 (1907).
1) (†) svimning, vanmakt. (Hon) föll .. i en Ecstasie eller bortryckiande, så at hon 3. dygn eller något mera låg såsom heeldöd. Hiärne 2Anl. 121 (1702). Nyrén Charakt. 28 (c. 1765).
2) (i sht om äldre l. mera primitiva förh.) tillstånd då själsvärksamheten är så uteslutande inriktad åt ett håll att hjärnans värksamhet i vad som rör annat till större l. mindre del upphör; i sht relig. om själens bortryckning från det jordiska o. (hänförda) koncentration omkring det gudomliga; i sht förr äv. om vissa religiöst betonade själssjukdomar, ss. predikosjuka. Falla i extas. Isogæus Segersk. 1068 (c. 1700). Medan .. (de ”väckta”) sålunda lågo i sin ecstase, föregåfvo somliga at de hade sin sansning, och hörde alt, hvad som taltes. Andre sade at de intet viste til sig, utan hade underliga syner. E. Lencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 114. Geijer I. 5: 249 (1820). Hygiea 1842, s. 569. Extasen, sade nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara åskådningen. Rydberg Ath. 44 (1859). Göransson UndersRel. II. 1: 67 (1905).
3) hänförelse; numera knappast annat än i sg., förr äv. i pl.: utbrott av hänförelse. Dalin Vitt. 4: 379 (1745). Lenngren 89 (1798). Han kom .. i verklig ekstas, bara han tänkte derpå. Knorring Cous. 1: 83 (1834). Jag kan inte med folk, som råkar i extas öfver en primadonnas drillar eller en pianists löpningar. PT 1911, nr 158 A, s. 3.
EXTATIKER, m.||ig. [jfr t. ekstatiker] till 2: person som (ofta) faller i extas. Norrmann Eschenburg 2: 133 (1818). —
Spalt E 868 band 7, 1922