| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EXTEMPORERA äkstäm1pore4ra l. -å- l. -ω-, l. 10—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; EXTEMPORATION (se avledn.); EXTEMPORATÖR (se avledn.).
1) intr.: tala extempore; ofta: predika utan koncept; stundom mus.: spela från bladet; stundom övergående i bet.: improvisera. Hagström Herdam. 3: 427 (cit. fr. 1763). Föga bättre (än att de ”deklamera utur papperet”) är, att unge Talare tillåta sig försöket att extemporera. Ödmann AnvPred. 122 (1807). Höijer MusLex. (1864).
2) tr.: framföra (ett tal, en predikan osv.) utan anlitande av koncept l. förberedelse i detalj. Weste (1807). Att en predikan icke borde författas, utan (för att nyttja ett antaget uttryck) extemporeras. Polyfem IV. 15: 3 (1811). De Geer Minn. 1: 156 (1892). — i utvidgad anv. Ridderstad Samv. 2: 234 (1851). En intim, af en vän hastigt extemporerad tillfällighetsbild. SD(L) 1896, nr 473, s. 6 (om porträtt).
3) i sht pedag. tr. o. intr. om översättning (till ett främmande språk) utan särskild förberedelse. Syntaxen fortsatt i förening med extemporerade öfningar. SamlFörfElLärov. 54 (1875). Extemporerad öfversättning till det främmande språket. Verd. 1886, s. 166.
EXTEMPORATÖR, m.||ig. (mindre br.) person som extemporerar (l. har lätt för att extemporera). Lycklig extemporatör på latin. BL 16: 99 (1848). 2NF 29: 298 (1919).
Spalt E 869 band 7, 1922