Publicerad 1919   Lämna synpunkter
FA fa4, n.
Etymologi
[jfr t., eng., fr. o. ital. fa; eg. första stavelsen i lat. famuli, vilket ord inledde den fjärde, med tonen f begynnande halvversen i den mlat. hymn till den helige Johannes (”Ut queant laxis resonare fibris / mira gestorum famuli tuorum, / solve polluti labii reatum, / sancte Ioannes!”) som ligger till grund för tonbenämningarna vid solmisationen]
mus. förr vid solmisation (liksom fortfarande i romanska länder) använd, i våra dagar ej sällan vid undervisning l. övning i sång (enl. den s. k. solfametoden) brukad benämning (”solfanamn”) på tonen f; i sistnämnda fall därjämte, liksom äv. understundom tidigare, om fjärde tonen i vilken (sjungen) durskala som helst (ej bl. c dur). Colerus säger sig hafwa hördt .. (papegojor) siunga, Ut, re, mi, fa, sol, la, si, och såsom Musici bruka siunga secunder. I. Erici Colerus 1: 387 (c. 1645). C (får enl. somliga) heta Fa uti G dur. Envallsson Mus. lex. (1802). Hallberg Handb. f. underv. i sång 1: 1 (1868). Holmberg Lärokurs i skolsång 1: 12 (1911).

 

Spalt F 2 band 8, 1919

Webbansvarig