| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
FADD fad4, adj. -are; n. (föga br.) fadt fat4 (Dalin (1850), SAOL (1874; angivet ss. föga br.)) ((†) = Thorild 2: 90 (1784: fade), Almqvist A. May 60 (1838: fade)). adv. (mindre br.) FADT fat4.
1) i eg. bet. (o. i bild).
a) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. samt av lat. fatuus] om smak i fysisk mening: smaklös, utan smak l. (tillräcklig) arom l. krydda, utan must l. förmåga att reta aptiten; med svag o. (därigm) äcklig smak (då utpräglad smak väntas l. borde finnas), jolmig. (Om korna äta islandslav, blir) miölken .. fatt (sapor fatuus). Linné Bref I. 2: 78 (1746). Bären (av Ribes alpinum) äro osmakelige och fade. P. J. Bergius i VetAH 1776, s. 263. (Malvaarterna) hafva en fadd, slemmig och något gräslik .. smak. Retzius Flora Virg. 159 (1809). Drick inte kaffe genast ni vaknar, det smakar faddt då. AB 1898, nr 70 B, s. 4. Rotmosen är fadd. SD 1912, nr 54, s. 12. — i bild. Jag känner at .. (min antites) smakar litet fade. Leopold (1782) i 2 Saml. 7: 18; jfr 2. En rik ungkarls lif .. är en briljant dejeuner, en temligen fadd dinér och en högst dålig souper. Bremer Dagb. 10 (1843). Sådana dagar, då allt, vad föreställningen bjuder, smakar fatt, jolmigt ända till äckel. O. Levertin (c. 1883) hos Söderhjelm Levertin 1: 149.
b) (mindre br.) om lukt: obehaglig, jolmig, kvalmig, (svagt) äcklande. Sågspånen (efter en söndersågad urinsten) hade en fadd urinartad lukt. C. Lindbergson i VetAH 1820, s. 28. (Gm magsaftens inverkan övergå födoämnena) till en mjuk, grötlik .. massa, af en fadd och egendomlig lukt. Thorell Zool. 1: 54 (1860).
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng. samt bet. ’slö’, ’fånig’, ’dum’ hos lat. fatuus] i överförd anv., dels om person, särsk. med hänsyn till sättet att vara l. att uttrycka sig, dels om sak, särsk. om sådant där språk o. språkform spela en roll: utan kraft l. märg l. ”piff”, intetsägande, andefattig, tom, innehålls- l. uttryckslös, färglös, smaklös; platt, flack, trivial, banal; långtrådig, enformig(t tråkig); stundom med ngt starkare innebörd, övergående i bet.: jolmig, äckligt motbjudande, vämjelig. Jag känner En som gör en mine och smackning af eckel, när man nämner det Sublima. Bravo! det förekommer mig som en förkastad ville taga en air af Vett, och säga: det är så fade i Himmelrik! Thorild 2: 90 (1784). Det fada eller öfverspända (i stilen), som (uppkommer) genom bemödande at vara enkel eller känslofull. Journ. f. sv. litt. 1801, s. 348. En fadd hofsvatsare. Rademine Knigge 3: 50 (1804). (Beröm) förekommer (alltid) en karl fade. Almqvist A. May 60 (1838). Artigheter i det fadda fransyska maneret. De Geer Hjertkl. 100 (1841). Tapeter fadda, som den faddaste Idyll. Bremer Brev 3: 402 (1855). De fadda herdenamnen Filemon, Fillis, Filetas. Böttiger i SAH 49: 422 (1873). En faddare älskare har väl aldrig gifvits än jag under denna stund. De Geer Minnen 1: 98 (1892). Det (sköna) blir fadt och liflöst, om det frambringas med ansträngning. Hirn Det estet. lifvet 136 (1913). (Franzéns) skära oskuld .. (är) i mångas smak .. en smula fadd och menlös. SD(L) 1916, nr 217, s. 7. — (†) (En trädgård, vars ”innehåll är för ringa emot dess vidd”) misshagar genom sin kärfva och fadda utsträckning. Litt.-tidn. 1796, s. 375. En oformlig näsa och en fad, halföppen mun. Polyfem V. 16: 1 (1812).
Spalt F 31 band 8, 1919