| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
1) [jfr motsv. anv. i eng.] (†) gemensamt uppträdande av en grupp personer gentemot andra, i sht i politiskt syfte; sammangaddning, (gemensam) stämpling. Hvar finnes, thett vij .. haffve i sinnet någen faction emoth romerske rijket eller romerske rigzens furster? G. I:s reg. 29: 280 (1559). (Rom var länge) sönderslitet af ärelystna Generalers factioner. B. Höijer i Litt.-tidn. 1795, s. 417. Rademine Knigge 1: 133 (1804).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (numera bl. ngn gg i historisk framställning) konkret: grupp av personer (med samma åskådning) som slutit sig samman gentemot andra, i sht i politiskt syfte, parti; vanl. med klandrande innebörd. Chesnecopherus Fulkom. skäl C 2 a (1607). Europa kan anses at vara delt likasom i tvenne factioner, som anföras af tvenne hufvud-mackter, Franckrike och England. Höpken 2: 170 (1752). Det hör till sakens natur, att .. (de moderata) af de bägge ytterliga faktionerna beskyllas för ljumhet. Tegnér 3: 216 (1823). Stenhammar .. tillhörde .. (i riksdagen) det utpräglade sparsamhetspartiet, men slöt sig i öfrigt ej egentligen till politiska faktioner. PT 1902, nr 296 A, s. 3.
(2) -KRIG. krig mellan partier, partifejd. De Engelsk-Fransyska krigen (1338—1450), som tillika voro inre faktionskrig i Frankrike. Geijer I. 1: 77 (1818).
Spalt F 84 band 8, 1921