| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
FAKTUM fak3tum2, n.; i best. anv. vanl. utan slutart., ngn gg (numera bl. vard.) -umet 302 (Journ. f. litt. o. theat. 1812, nr 57, s. 3); pl. fakta, i best. anv. utan slutart. Anm. I ä. tid förekommer ordet ngn gg med lat. böjning, t. ex.: Tager Churfursten någet fiendtligit före, och dett bevijser .. medh sitt egit facto. Oxenst. brefv. 1: 321 (1626; i bet. 1 a). Ej sällan användes allt fortfarande det adverbiella uttr. de facto, ’faktiskt’, ’i värkligheten’ (eg. motsatt de jure, ’i enlighet med lag’), t. ex. Annerstedt UUHist. 1: 165 (1877), De Geer Minnen 2: 193, 262 (1892), ävensom jur. species facti, ’framställning av de tilldragelser på vilka ett mål är grundat’.
1) gärning, handling.
a) [jfr motsv. anv. i ä. eng., fr. o. lat.] (†) i allm. Detta hans factum .. låter (icke) excusera sigh. RP 6: 426 (1636; om biskop J. Rudbeckius’ utgivande av ”Privilegia quædam doctorum”).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] jur. handling l. gärning ss. föremål för rättslig undersökning, det varom en rättstvist l. rättegång rör sig; förr stundom övergående i bet.: straffvärd handling, förseelse, brott. (Kärande o. svarande l. deras ombud) skola .. med tydelige och klare Ord .. framstella sielfwe Factum och huru thet sig tildragit hafwer. Rättegångspr. 23 juni 1615, s. D 4 a. Ehuru wähl .. att Frwen skulle sådant beeordratt, så ähr dock Factum lijka groofft. Växiö domk. akt. 1671, nr 166. Nehrman Pr. civ. 210 (1732). Bevisning inför rätta har till syfte att åstadkomma juridisk visshet om ett tvistigt faktum. Körner Jur. rådg. 487 (1888). — jfr RÄTTS-FAKTUM.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] något i värkligheten givet, något med full säkerhet konstaterat, något vars värklighet gm direkt iakttagelse (l. fullgiltigt vittnesbörd) är fastslagen, vad man med visshet vet hava ägt rum l. vara förhållandet o. d. (i motsats till ett blott antagande, ett löst hugskott l. ren dikt); vanl. om tilldragelse, handling l. förhållande; ofta om enskilt sakförhållande (i sht i pl.: enskilda sakförhållanden l. data) av nämnda slag (särsk. ss. grundval för slutsats l. undersökning); äv. i friare anv. för att beteckna ngt ss. enl. den talandes övertygelse fullkomligt visst o. säkert, ss. ställt utom varje tvivel. Att ryska riket grundlagts av svenskar är ett historiskt faktum. Ett konstaterat, ofrånkomligt, beklagligt faktum. Författaren stöder sin framställning på en mängd statistiska fakta. Höpken 1: 10 (c. 1755). Man (har) trodt sig fullgiöra blott ena hälften af våra skyldigheter, om man endast anfördt facta, och ej bekymrat sig om at framleta orsakerne dertil. Fennia XVI. 3: 136 (i handl. fr. 1761). Hvarje vetenskap, hvarje system måste utgå från vissa facta, hvilka äro gifna antingen i den yttre objektiva verlden, eller ock i vårt inre subjektiva lif. Lindblom Log. 231 (1836). Då vi .. bland 150 Psalmer finna högst få författade af Leviter, .. så måste .. detta factum vara af en särdeles märkvärdighet. Agardh Theol. skr. 1: 7 (1842, 1855). (Diplomaterna) beundrade äfven det faktum, att en lagstiftande församling i fullkomligt yttre lugn hade afsatt sig själf. De Geer Minnen 2: 27 (1892). (Italien kan) aldrig sluta ögonen till för det faktum, att den säkraste garantien för världsfreden ligger just i det trogna fasthållandet vid trippelallianspolitiken. PT 1903, nr 93 A, s. 2. — särsk.
a) i uttr. det är ett faktum (att ..) (faktum är att ..), det är fullkomligt säkert, obestridligt, odisputabelt (att ..); det förhåller sig i själva värket så (att ..). M. Fremling i V. stycken t. uplysn. i Kant. philos. 58 (1798). Det är ett obestridligt faktum, att under de senaste 25—30 åren på nästan alla områden af det ekonomiska lifvet stora framsteg gjorts. Fahlbeck Handelspol. 55 (1892). Faktum är att våra kommunalrepresentationer hittills valts för att tillgodose blott ett intresse, .. språkintresset. Vasenius Samkänsl. 72 (1901).
b) [efter (det äv. i sv. citationsvis använda) fr. un fait accompli] i uttr. ett fullbordat faktum, om avsikt, plan o. d. som gjorts till värklighet l. blivit satt i värket; vanl. för att beteckna att en fråga osv. är avgjord o. sålunda ej mer kan hindras l. motarbetas. Han fann sig ställd inför ett fullbordat faktum. Menniskor, hvilka .. med lätthet funno sig i en ny sakernas ordning, då denna redan var ett fullbordadt faktum. Odhner G. III 1: 164 (1885). Det är utom allt tvifvel, att den mycket omtalade traktaten mellan Ryssland och Kina .. nu är hvad man kallar ett ”fullbordadt faktum”. PT 1896, nr 301, s. 2.
c) (mindre br.) om ngt (mer l. mindre) konkret. De gamla författningarne äro nu väsendtligen förändrade, de utgöra för närvarande blott historiska facta. Svedelius Statsk. 3: 91 (1869). Kupolen (på domen i Florens) var renässansens första stora faktum. Hahr Arkit. hist. 324 (1902).
3) [jfr motsv. anv. i ä. eng.] (†) mat. produkt. Agrelius Kort underv. 331 (1683). Palmquist Alg. 1: 68 (1745). — Anm. Agrelius har s. 57 den lat. ack.-pl.-formen ”Factos” i samma bet. [jfr ä. eng. factus, produkt, av lat. factus, m. sg. p. pf. av facere, med underförstått numerus, (an)tal]
Spalt F 93 band 8, 1921