| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
FALLHÖJD fal3~höj2d, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) [jfr FALLA I 1 o. FALL I 1] (i sht fys.) vägstycke (räknat i rakt lodrät riktning) som en fallande kropp tillryggalägger (på en viss tidsenhet). JernkA 1829, Bih. s. 23. Fock 1 Fys. 60 (1853).
2) [jfr FALLA I 1 o. FALL I 1] (i sht i fackspr.) i fråga om apparat l. maskin o. d.: sträcka som ngn rörlig del har att röra sig i lodrät riktning, l. t. ex. i fråga om en dusch o. d.: sträcka som vatten (l. annan vätska) har att falla. (Fall-) Hammarens fallhöjd var 5 fot. JernkA 1844, 2: 8. Måttlig fallhöjd för en god dusch är 6—10 m(eter). NF 4: 18 (1880). Ericsson Urmak. 97 (1897).
3) [jfr FALL I 1 i] sträcka (räknad i rakt lodrät riktning) som vattenmassan i ett vattenfall tillryggalägger (l., då fråga är om flera efter varandra följande fall l. forsar, som vattenmassan tillryggalägger från den högsta till den lägsta punkten i systemet); särsk. tekn. i fråga om vattenkraft: lodräta avståndet mellan fallets övre nivå och dess nedre. Naturlig fallhöjd. Effektiv l. nyttig fallhöjd. VetAH 1813, s. 137. Stora Sjöfallet, där vattnet i tre afsatser kastar sig ned från sjön Kårtje med en sammanlagd fallhöjd af omkring trettioåtta meter. Läseb. f. folksk. 300 (1890). Är vattnets fallhöjd någorlunda stor, användas ofta öfverfallshjul. LB 4: 180 (1904).
4) [jfr FALLA III 6] (föga br.) om höjdskillnaden mellan tonlägen. Fallhöjden mellan två angränsande stafvelser är (i Runömalet) mycket stor. H. Vendell i Landsm. II. 3: 29 (1884).
5) [jfr FALLA V o. FALL V 1] (i sht i fackspr.) om höjdskillnaden mellan två punkter på en lutande yta (sluttande mark, ett vattendrags, en rännas l. ett dikes botten osv.); särsk. i fråga om ett vattendrag: höjdskillnad(en) mellan källan o. mynningen. LAT 1867, s. 93. Höjdskillnaden mellan en flods källa och mynning, således flodbäddens lutning, kallas fall eller fallhöjd. Hagman Fys. geogr. 60 (1903). 2 NF 16: 907 (1911).
Spalt F 194 band 8, 1921