| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FAMNTAG fam3n~ta2g l. (i sht vard.) fam3~, n.; best. -et; pl. =.
1) omfamning, omarmning (särsk. ss. kärleks- l. vänskapsbetygelse); äv. bildl. Fampntagha haffuer sin tijdh. Haffua fampntagh fördragh haffuer sin tijdh. Pred. 3: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: avhålla sig ifrån famntag). Efter gammaldags mottagning, med famntag och kyssar, satte vi oss ned att språka. Beskow (1853) i 3SAH 14: 115. Nattens famntag är något kyligt. Quennerstedt IndSold. 53 (1887). — särsk.
a) (eufemistiskt) om könsakten mellan man o. kvinna. Holof. 42 (c. 1580). Een Qwinna kan sällan aff ett fampntag haffuande bliffua. Petreius Beskr. 6: 47 (1615). Lundegård LaMouche 103 (1891).
b) (i poesi) i fråga om brottning l. kamp. Hvart famntag tycktes hela berget skaka. Sturzen-Becker 4: 194 (1862). Bättre än fridens / är farans famntag. Rydberg Dikt. 1: 65 (1875, 1882).
2) (föga br.) tag med de utbredda o. mot varandra förda armarna; så mycket som kan omfattas med båda armarna, (arm)fång, famn full. ”Jag har i dag ätit så här mycket (bönor)”, sade han och mätte till med armarne ett helt famntag. Retzius Sicil. 38 (1892). (Han) samlade med ett hastigt famntag en hel (snö-)drifva öfver hans ansigte. Topelius Vint. III. 2: 62 (1897).
Spalt F 242 band 8, 1924