| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FANKEN faŋ3ken2, sällan 40, m.; best. =.
(vard.) eufemistiskt o. vanl. mer l. mindre skämts. för: fan (se FAN, sbst.1); i sht ss. lindrigare svordom l. bedyringsord. N. är dum. (Svar:) Han är så fanken heller. Åh fanken! Fancken huru slug han är! Österling Ter. 2: 39 (1700). Sågstu på Fanken? Dalin Arg. 1: nr 44, s. 6 (1733; uppl. 1754: såg du hvad faseligt tilbud?); jfr FAN, sbst.1 4 slutet. När fanken kom prästen. VDAkt. 1739, nr 187 (yttrat av en kvinna). Fy, Fanken! Knorring Ståndsp. 1: 158 (1838). Hela reserven är fanken i våld. Braun Calle 24 (1843); jfr FAN, sbst.1 2 a. Fanken kan sitta här hela da’n. Knöppel SvRidd. 202 (1912); jfr FAN, sbst.1 7 a. — (†) i uttr. vara för fanken o. d., vara åt fanders. Så är all sorg för fanken. CFDahlgren 1: 295 (1835).
Anm. I följ. språkprov förekommer ordet i svordom, sammansatt med GUD [om andra på samma sätt bildade eder se under GUD]: ”Gusfannikan”, sade .. (prästen i sin predikan), ”om alla skulle bli blinda .., som (osv.)”. Ekeblad Bref 2: 3 (1656).
Spalt F 260 band 8, 1924