Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FASTLAND fas3t~lan2d, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(fast- Juslenius (1745) osv. fasta- HFinlÖ, Schybergson FinlH 1: 218 (1887). faste- OxBr. 1: 218 (1623: fastelandzsijdan))
Etymologi
[av FAST, adj.1 6, o. LAND; jfr d. fastland, t. festland, ävensom fr. continent]
större sammanhängande landmassa; kontinent; motsatt: ö; äv. om större ö i motsats till skärgård l. mindre ö(ar). HFinlÖ 1: 416 (1730). Europeiska fastalandet. UrFinlH 763 (1793). Skandinaviens öar och fastland. Atterbom Siare 2: Tillägn. (1843). Det gotländska fastlandet. LbFolksk. 166 (1890). Från Gotland till fastlandet är sex timmars väg. WoH (1904). Ålands ”fastland”. Hembygden 1910, s. 11.
Ssgr: FASTLANDS-BEFOLKNING. —
-BO, m.||ig. person som är bosatt på fastlandet; motsatt: öbo. VLS 179 (1888). —
-KLIMAT. för fastlandet utmärkande klimat, kontinentalt klimat; motsatt: havs-, ö- l. kustklimat. Fastlandsklimatet är föränderligt, än kallt, än varmt och i allmänhet torrt, med ofta molnfri himmel. Scheutz Jord. 232 (1856). Ryssland har ett afgjordt fastlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. Roth 1Geogr. 111 (1881). —
-RAS, r. l. m. (djur)ras som lever på l. härstammar från fastlandet. FoFl. 1906, s. 14. —
-SIDA. i sht i uttr. på fastlandssidan, på den sida som vetter åt fastlandet. Slå quarteredt på fastelandzsijdan i Jerna sochn vidh broenden. OxBr. 1: 218 (1623). Nordenskiöld Vega 1: 404 (1880). —
-SVENSK, m. person från det svenska fastlandet. LfF 1913, s. 216. —
-SVENSK, adj. utmärkande för l. hörande till l. kommande från l. boende på det svenska fastlandet. De fastlandssvenska (ord-)formerna. Landsm. 1907, s. 12. Förhållandet mellan de fastlandssvenska och de gutniska köpmännen. SvFolkH I. 1: 405 (1914). —
-SVENSKA, r. l. f. om språket på det svenska fastlandet. Staden Visby, där språket var .. utsatt för att uppblandas med fastlandssvenskan — genom sambandet med Linköpings stift. Fornv. 1909, s. 121. —
-TID(EN). geol. om den tid då gm den senglaciala landhöjningen Skandinavien i söder sammanhängde med det europeiska fastlandet, ancylustiden. GeolFF 1909, s. 267. —
-Ö. geogr. kontinentalö. VetfA 2: 671 (1879). Fastlandsöar .. (äro) afsöndrade öar, hvilka på ett eller annat sätt blifvit skilda från ett .. fastland. Hagman FysGeogr. 7 (1903).
Avledn.: FASTLÄNDARE, m. (†) fastlandsbo, fastlänning. Thomander 2: 99 (1831). —
FASTLÄNDSK, adj. från fastlandet, utmärkande för l. hörande till l. kommande från l. boende på fastlandet. Vissa gotländska skeppssättningar, mera liknande de fastländska, (torde) tillhöra den yngre järnåldern. Almgren Fornl. 71 (1904). —
FASTLÄNNING, m. (-länding 1892—1903. -länning 1882 osv.) fastlandsbo. Bergman GotlSkildr. 340 (1882; bildl., om stenar).

 

Spalt F 365 band 8, 1924

Webbansvarig