| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FEG fe4g, adj. -are ((†) superl. -est Rålamb 8: 211 (1691: fegeste, pl.), Isogæus Segersk. 627 (c. 1700: fegeste, pl.); -st (i vers) Brenner Dikt. 1: 42 (1684, 1713: fäg’ste, pl.), Säve Aristoph. 7 (1869: fegsta, sg. best. n.)). adv. -T.
— jfr O-FEG.
1) (numera bl. ngn gg i starkt bygdemålsfärgat spr.) (av ödet) bestämd att snart dö, hemfallen åt döden, dödsmärkt, ”dödsdömd”; nära döden. The döö alle som fege ähro. SvOrds. C 5 b (1604). (Älgens) Huud .. är så tiock .. / At then som ther i frys han måste wara feger. Spegel GV 235 (1685). När Hönor begynna gala som Hanar (m. m.) .. Så skal någon wara fegh i Gården. Isogæus Segersk. 1096 (c. 1700). Ofta sitter feger vid then sjukas sæng. Ihre (1769); jfr Rhodin Ordspr. 104 (1807). Talar man om någon och han oförmodadt infinner sig, så är han (enligt folktron) icke feg. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 358 (1864). — särsk.
a) (†) i uttr. ngn bär l. har ett fegt huvud (för ngn) o. d., ss. uttr. för hotelse (till livet); äv. oeg. o. bildl. Om tu ey kommer strax till migh här, / Itt feygt huffvud tu för migh bär. Rondeletius 66 (1614). Sanning bär altijdh feegt hufwud. Grubb 708 (1665). Knöppel Mannsschol. 6 (1741).
b) (†) övergående i bet.: som förebådar (ngns) död; i uttr. feg eld, älmseld; dock kanske snarast ssg. Spegel GV 70 (1685).
2) (†) i utvidgad anv.: märkt av ödet, bestämd till undergång l. olycka; bestämd till att falla (för ngn l. ngt); äv. om sak; äv. i uttr. göra feg, bringa på fall; vara feg för äv.: vara av ödet bestämd för (ngt), icke kunna undgå (ngt). Tå hon fägrast vax, / Vardt hon feeg för Clothos sax. Rudeen Vitt. 257 (1686). De tro ett pudrat Hår och några Sprättesteg / Är nog at giöra hvar en Flickas Kyskhet feg. Knöppel Mannsschol. 68 (1741). Möller (1745). (Sv.) Vara feg för något, (eng.) To be predestined to something. Widegren (1788). Lindfors (1815).
3) som saknar fysiskt l. psykiskt mod l. som vittnar om l. röjer brist på sådant; modlös, klenmodig, rädd (av sig), försagd, harhjärtad, mesaktig; (i sht vard.) äv.: som saknar l. röjer brist på heders- l. pliktkänsla, lumpen, lågsinnad, usel. Visa sig feg. Brännmärkas som feg. Feg och försagd. Feg och trolös. Feg och bakslug. En feg stackare, usling. En feg natur. Den fege vinner inga lagrar. Feg fruktan (för ngt). En feg handling. Han drog sig fegt undan. Medh ett feegt och bäfwande Hierta träda Fienden under Ögonen. Girs E14 73 (”65”) (c. 1630). Den som stryker (segel) är feg, förrn du stryker, gå heldre i qvaf. Tegnér (WB) 5: 111 (1825). Feg är den, som rädes för fattigdom. Almqvist Arb. 6 (1839). Hos hvarenda soldat den tanke jag fann, / Att ni är vår fegaste man. Runeberg 2: 77 (1848). Du fega stackare! .. Du lurar ut henne på äfventyr, och sedan öfverger du henne! Nordström Borg. 161 (1909).
(3) -HJÄRTAD, p. adj. (i skriftspr., i sht i högre stil) feg. Feghjärtat fly undan. AdP 1786, s. 92. Feghjertade Uslingar. DA 1793, nr 261, s. 1. Siwertz Eld. 349 (1916). —
-HJÄRTENHET—00~2 l. ~200. (numera knappast br.) sbst. till -HJÄRTAD. Hasselroth Campe 252 (1794). Nordforss (1805; med hänv. till feghet). —
(jfr 1 b) -LJUS, n. (starkt bygdemålsfärgat) ljussken som, enligt folktron i vissa trakter av Sv., visar sig i närheten av det hem där ngn snart skall dö. TurÅ 1907, s. 158. Modin GTåsjö 267 (1916). —
(3) -SINT, p. adj. (i skriftspr., i sht i högre stil) feghjärtad, feg. Möller (1790). En fegsint dagtingan med det yttre skenet. Wallin Rel. 4: 137 (1825). Du fegsint kröp inför dina öden. Fallström VDikt. 2: 252 (1890, 1899). —
-SINTHET—0~2 l. ~20. (i skriftspr., i sht i högre stil) sbst. till -SINT. Dalin (1851; med hänv. till feghet). Östergren (1920).
1) till 1: förhållande(t) att ngn är (av ödet) bestämd att snart dö l. är nära döden. Spegel 104 (1712). Möller (1790).
2) till 2: förhållande(t) att ngn är av ödet bestämd till undergång l. olycka (l. i allm. till l. för ngt); olycksöde; ödesbestämmelse, öde. Serenius (1741). (Sv.) Fara i fegden; (t.) seinem Schicksale entgegengehen. Möller (1790). Deleen (1829). —
FEGHET, r. l. f.
2) till 3: egenskap(en) att vara feg; brist på mod, modlöshet, klenmodighet, rädsla, försagdhet, mesaktighet; (i sht vard.) äv.: brist på heders- l. pliktkänsla, lumpenhet, lågsinthet, uselhet; äv. konkretare: yttring av modlöshet l. lumpenhet osv., feg handling l. fegt yttrande osv.; i sistnämnda bet. äv. i pl. Han har gjort sig skyldig till en feghet. Det vore en feghet att (osv.). Nordberg C12 1: 388 (1740; i ett yttrande tillagt C. XII). Mot en Ulysses behöfver man ej att fegheter dikta. Gyllenborg Ajax 8 (1804). Det kallas ej feghet att vika för öfvermagten. Svedelius i SAH 51: 194 (1875). Låt feghet och falskhet vara, / var modig i nöd och fara, / var sann, visa inget sken. Fröding Gralst. 15 (1898).
Spalt F 421 band 8, 1924